Jag är i Sollentuna, och planerar att stanna ett bra tag. Nu i början av veckan är jag och mamma ensamma, det är jättemysigt och det var alldeles för länge sedan vi var det sist.

GRATTIS SIMON, 18 år idag, inte illa!

Idag har vi har varit i Surahammar på kusin Moas konfirmation. Det var jättevackert och jag är så stolt över att Moa är min kusin, alla borde få höra henne sjunga. Nog för att jag gråter lätt, men detta var något extra, tårarna bara rann. Det var så oerhört fint! Efter god mat och allt som bjöds på så lyckades jag övertala pappa att få köra hem. Så jag lämna väskan med mobil, nycklar, plånbok och hela rubbet i baksätet. Pappa skulle släppa av mig här hos mamma på vägen hem och väl hemma så hoppar jag ur, bär med mig flera omgångar av väskor med kläder, skor, skolsaker och annat. Men jag missar väskan med mobilen!! Hur kan jag? Det ska inte hända mig, nu vet jag varför jag alltid har den i handen eller nära mig, för då glömmer man den inte lika lätt. Så jag är i full gång med att övertala mamma att köra Sollentuna-Nacka-Sollentuna för att hämta den ikväll, hur ska jag annars kunna sova? Snacka om att jag är mer beroende av den än jag någonsin kunnat ana..

Forsta dagen i Polen, forsta hela dagen och vi vaknar till en klarbla himmel. Igar blev en riktigt lang dag, upp klockan 3.00 och sen var man vaken fram till nagon gang narmare 22.00 Vi hann med att samlas pa skavsta, flyga till Polen, komma till varat Hosel, ga runt i stan, besoka en kyrka, ata glass och se det gamla slottet. Medans de andra skulle hitta solbrillor sa hann jag och Sara med en cappucino, och  Sen var det dags for middag och vi hittade en jattemysig restaurang nara Stora torget. Pa vagen hem blev vi jagade av en galen, frustastande polack vilket gjorde att vi raka springa in i en oskyldig rokare utanfor hans port. Val hemma sa var Sjoblom anda mest ledsen for att hon tappat sin chokladbit for 3 kronor, om ens det. Vi somnade alla snabbt, sov gott, men sa hade hon lyckats tappa sitt tacke och lyckades vacka oss alla, men vi gillar henne anda. Idag ska vi besoka de judiska kvarteren, gamla ghettot och Schidlers fabrik. Vi har dragit pa oss de korta shortsen (kortsen;D ) och smort in benen med olja, hoppas det ger resultat. Men kollar man ut genom fonstret sa tror jag inte man behover tveka. Nu ar det dags for frukost, forhoppningsvis hinner man skriva lite mer sen.

Har haft en underbar helg, bara att vistas där gör mig lugn och lycklig.

Började med att jag stannade lite väl länge i skolan, så det blev lite väl bråttom  att hinna till bussen. Men jag hann, såpass att jag till och med hann köpa med mig lite mat. När bussen rullade iväg så försvann alla tvivel som gnagt på mig under veckan, jag fylldes av känslan att ha tagit rätt beslut. Jag kunde le inombords åt alla som fått mig att tvivla, för dom hade så fel!

Jag har fått umgås med personer jag saknat mycket och länge och har träffat lillan för första gången. Helgen har gett mig så mycket mer än jag vågat hoppas på.

" Att leva i nuet" har fått en helt ny innebörd, för där och då lyckades jag verkligen.

Detta datum, 7 maj, kommer jag alltid koppla samman med den 7 maj 2007.

Idag gör det ont, men det gör inte att jag är mindre glad för det jag fick uppleva under de följande 287 dagarna med dig. Det har varit helt underbart, gett mig så mycket glädje, kärlek och minnen som för alltid kommer finnas kvar i mitt hjärta.

Grattis på födelsedagen älskade pappa!

Idag fyller även lillan 1 månad, inte illa. Jag ska få träffa henne i helgen, som jag längtat! Jag ser verkligen, verkligen fram emot helgen.

Känsklan av att delas mitt i tu, känslan av att inte vet vad jag själv vill, känslan av att det verkligen sitter någon på varsin axel och viskar i mitt öra. Dom viskar olika saker, dom säger emot varandra, och i mitten står jag, förvirrad och känner mig dum. Från ena sidan hör jag att jag ska göra det som känns rätt för stunden, det som känns rätt för mig, skita i vad alla andra tycker och tänker och vad det skulle kunna bli för konsekvenser. Från andra sidan hör jag hur jag ska minnas vad jag tänkte och sa till mig själv för 1 månad sedan. Bilder och ord jag hört förut spelas upp i mitt huvud, jag hör röster som förklarar hur dumt det är, att jag måste inse att allt kommer bli värre och att allt kommer bli svårare och mer invecklat. Så där står jag i mitten, måste välja en vilja, men det går inte. Det finns inte ett enkelt svar på allt, det finns inte endast en väg att gå. Men det gäller att jag väljer rätt.