Ibland känns allt så hopplöst, egentligen borde jag kanske känna hopp. Men min ork är så slut, jag känner sådan olust till allt och inget. Jag känner mig så likgiltig inför alldeles för mycket. När en av mina närmsta vänner förlorat en underbar person i sin närhet är jag rädd att det verkar som om jag bara rycker på axlarna. Jag känner sån sorg för henne, jag är så ledsen, men likgiltigheten vinner, har övertaget. Jag vill orka, jag vill finnas där för alla andra så som de likt änglar funnits där för mig. Jag vill tacka genom att göra samma sak för dem som de gjort för mig. 

" Jag vet vad som måste göras, ändå sitter jag kvar här"

Mitt sätt att hantera situationen skrämmer mig. Jag ville göra detta så mycket bättre, jag trodde jag skulle vara starkare. Jag ser och känner att min kropp har förstått, att den reagerar på det som hänt och den omskakande nya vardagen som inte har några fasta rutiner längre, för tillfället. Men det känns som om jag inte hänger med, det känns som om jag står utanför och tittar på. Saker händer, utan mig men mitt framför mina ögon. Jag känner mig inte delaktig i mitt eget liv för tillfället. Det skrämmer mig.

De människor som än idag står kvar vid min sida, som finns där ännu. Det finns inte ord för er, det finns inga ord som räcker för att tacka er. En dag hoppas jag kunna göra samma sak för er. Jag älskar er

Det finns inte ord för att förklara vad jag har gått igenom de senaste veckorna, vad min mamma och min familj kämpat oss igenom. Hur starka alla har varit trots de hårda motgångarna, jag är stolt. Över mig, och över dom!

Många tankar har flugit genom mitt huvud, många om och om igen. Men vissa får förbli tankar och eviga frågor såsom; Varför, varför nu, varför han? Men vissa tankar har fått mig att stanna upp, titta på vad jag faktiskt har runt omkring mig. Vilka människor, vänner, familj och släkt som visar att de verkligen finns där när sånt här händer, det är mäktigt att se och känna. Det får mig att le mitt i allt elände.

Många gånger tidigare i  mitt liv har jag behövt stanna upp och tänka, fråga mig vad jag vill, fått hjälp av vänner att komma fram till svar. Många gånger har jag fått tänka på vad som är vikgtigt för mig, vad kommer jag om 30,40,50 år känna var rätt att göra just idag. Jag såg mig nyligen sitta i en kall stentrapp i en del av skolan jag aldrig varit i förut och säga just detta till en av de mest betydelsefulla vännerna  i mitt liv. Jag sa " Gör det som känns rätt för dig, följ ditt hjärta. Vad tror du att du kommer känna var det rätta att göra idag, om 50 år?".

Men varför säger man så, varför skjuter man upp det, varför inte fråga sig om det känns rätt att göra det idag. Vad spelar det för roll om man tar dagens beslut grundade på vad de kommer innebära för dig när du är 68 år gammal, du vet inte ens om du lever imorgon! Livet är inget man kan ta för givet, därför ska man vara glad för varje stund man har och ta till vara på just den stunden. Och ta dina beslut enbart grundade på hur de kan göra dig lyckligare idag, just nu. En kanske läskig tanke, men den slog mig. Hårt.