Igår kväll var början på något som kommer ge mig ljus och värme under hösten, som för övrigt redan börjat göra sig påmind. Och det kunde inte ha börjat bättre. Jag har nu en måndag i månaden ända fram till jul som jag kommer kunna se fram emot, vad hösten än bär med sig. Kvällarna med Sara.

Vi gick en lång promenad och både kroppen och mina tankar fick andas frisk luft. På vägen hem hyrde vi en film, en film som med sin handling, sina ord och musik har satt ett djupt avtryck hos mig. Jag satt uppkrupen i soffan, i vardagsrummet hemma hos Sara och jag kände mig så trygg. Snart rann tårarna sakta ner för mina kinder, jag kände hur djupt undangrävda känslor som jag trodde hade tynat bort sakta kom tillbaka. Eftertexten rullade och en av de viktigaste personerna i mitt liv säger några ärliga, fina och välvalda ord och då brast det. Tårarna forsade, den friska luften som fyllt mina lungor tidagare under kvällen kändes plötlsigt tung. Men tryggheten av att ha henne nära fick orden attt bara rinna ur mig i takt med tårarna och luften kändes snart lika lätt igen. Tankar som länge tyngt mig försvann i takt med orden. Nu var jag säker, jag hade länge känt det på mig, men nu visste jag. Vissa saker är helt enkelt värda att kämpa för.

PS. I will always love you

Det var magiskt, jag trodde inte att jag skulle vara så nervös. Det var inte jag som skulle kunna säga fel, eller inte kunna min blivandes namn, jag skulle bara stå. Men innan kyrkportarna slogs upp så var min puls så hög att jag trodde klänningen skulle spricka i sömmarna och benen skakade så mycket att jag var tvungen att se om benen bar mig när jag tog ett steg. Märkligt nog så gjorde dom det, det gick bättre än jag trodde, men sanningen är att det var när kyrkportarna slogs upp och jag såg allas blickar som det blev jobbigt på riktigt. Blickarna från gästerna på min mamma, mot mig och Amanda, men främst Magnus blick när han såg min mamma. Då insåg jag att vi verkligen var där, det hände NU, det som man planerat i drygt ett halvår och det var magiskt. Märkligt nog gick allt så fort, trodde det skulle kännas som om man stod där i flera timmar. Men jag ville stå kvar, jag ville inte gå ut. Jag ville stå där och andas in den rena, starka lyckan och glädjen. Men snart hade dom sagt ja, eller som Magnus sa; Japp och vi gick ut ur kyrkan, ut i regnet och ris kastaded, foton togs och många kramar delades ut. Resten av kvällen bjöd på god mat, fina tal, sånger och senare spelade bandet och folk dansade. Det finns dom som inte ser anledningen till att gifta sig, men jag tycker Magnus sa det så bra själv (Inte ordagrant, men i stil med): " Att kunna säga att hon är min fru, att vi inför våra närmaste lovat att vi ska göra allt för att hjälpa och stötta varandra, att vi ska dela våra liv tillsammans, det är en speciell känsla. Nu är jag gift, jag är någons man, och jag har en fru. Wow. "

Grattis min älskade mamma, du är värd detta och jag är så lycklig för din skull<3