Idag är jag ledig från jobb, men just idag hade jag verkligen behövt jobbat, inte ha tid att tänka på annat. Men som räddaren i nöden så får jag ett spontant samtal som leder till att jag får fint besök i form av de gulligaste barnen jag känner, barn som inte gör mycket annat än att sprida lycka omkring sig. Dom kommer med pappa deras och de har köpt  med sig lunch och fika. Dom åkte nyss så nu ligger jag ute vid poolen, solar, läser en bok och lyssnar på musik. Tänker på att om vecka så är Sofie här, saknad och efterlängtad! Tänkte planera lite för vad vi ska göra, men det härliga med att vara med henne är att man inte måste ha så mycket för sig. Vi kan bara vara, prata och dagarna rinner fort nog iväg utan ett fullspäckat schema. När solens varma strålar svalnar så ska jag ta mig iväg för att handla lite kvällsmat, tänka lyxa till det lite för mig själv med god avvocado-feta röra på ett gott lantbröd och sen självklart lite frukt till efterrätt. Hade du funnits lite närmare så hade du varit varmt välkommen!

Idag, äntligen, fick vi vårat efterlängtade sommarlov. Ett sommarlov som sakta men säkert börjar fyllas med planer, många hänger fortfarande i luften men på ett eller annat sätt så måste vi se till att dom blir av. Just nu är högsta prio att hitta en resa, till värmen, med nära och kära vänner. Det skulle bli våran första resa tillsammans alla tre, men för mig och Sofie så blir det faktiskt den tredje!

Igår så fick jag ett ryck, halv 11 på kvällen och jag packade upp 5 av 9 flyttkartonger. Jävla massa skit har lyckats komma med, så en hel säck kastades. Jag som tyckte jag rensade ur halva rummet under packningen..

Jag börjar känna mig hemma, på riktigt. Framförallt i mitt rum, där trivs jag lite extra och med alla ljus så blir det riktigt mysigt även om det inte på långa vägar är klart än. Här vill jag stanna.

Det är inte lätt, inte någonstans.

Jag önskar att det vore annorlunda, som så många gånger förut.

Nu, när det känns så oerhört långt borta saknar jag din röst mer än någonsin, den ger mig trygghet. 

Låt mig veta.

Släpp mig inte.

Inte helt.

Det är en låt som länge förföljt mig, en väldigt bra låt som framförallt betyder väldigt mycket för mig. När jag hörde den sist, i onsdags, så var det mest skrattretande eftersom jag ju gick tillsammans med den personen som låten så väldigt tydligt kopplas samman med, men inte ens då så var det direkt jobbigt. Den fick mig inte att tänka alla tankar som förut slog mig så fort jag hörde de första tonerna. Men så sitter jag här för att, äntligen, skriva lite igen även om det inte är om något speciellt egentligen. Och just när jag ska skriva så kommer den jävla låten. Nu när jag sitter här, ensam i mitt rum, då plötsligt så blev det lite jobbigare. Allt det som jag inte orkat tänka på, de tankar som jag inte tyckt ens vara värda att tänka, dom kom ifatt mig. Den får mig att minnas, den får mig att komma in i de tankebanor som jag kämpat för att ta mig ur och faktiskt lyckats ta mig ur. Men det är så ofattbart lätt att falla tillbaka.

 Men som sagt, det var inte det jag skulle skriva om. Jag hade tänkt skriva om hela helgen, den som kändes som att den började redan i torsdags kväll när jag lyckades göra en "lite småklantig" sak. När jag senare pratade i telefon den kvällen så sa jag att jag önskade att den här helgen skulle vara över, det var för mycket som var klyddigt och oklart, jag vill inte ha det så. Nu är helgen i princip över, och det är inget av det som jag ville skulle bli klarare som blivit klarare. Helgen blev inte alls som jag kunnat tänka mig att den skulle bli, men den har blivit supermysig och mycket tryggare och lugnare än väntat. I fredags tog jag en jättemysig fika med Amanda, det var mysigt även om det precis bredvid oss på gatan så körde förbi massa "raggarbilar" den ena töntigare än den andra. I lördags så jobbade jag på cafét för första gången i år, det var en hel del att göra då marathon pågick precis på gatan bakom oss. Under hela passet fick jag höra vilka som kom förbispringande och hur det hade gått för dom i fjolårets lopp. Efter jobbet mötte jag upp Sara som satt på långholmen med sina vänner, det var Skrattstock och grymt mycket folk var där. Sen skulle jag möta upp Amanda för att äta och se vad kvällen skulle bjuda på. Sofia anslöt och vi bestämde oss tillslut för att gå tillbaka till långholmen där vi faktiskt fick riktigt bra platser och det var bästa kvällen på länge, så mysigt. Nästa år blir det en heldag!

Idag fyller Daniel år, så vi har grillat och ätit tårta. Grattis söta du! Har försökt få lite psykologi gjord också, men jag klarar inte av att fokusera på det så det har inte blivit allt för mycket gjort. Jag saknar och hade verkligen behövt träffa och prata med Sofie mera än vad man kan göra i telefon, få lite ordning på alla tankar och beslut som de känns som att jag måste ta. Känns som om jag står vid ett stort vägkors, där jag måste välja väg. Men jag vet bara inte hur, eller vart någon av vägarna leder. Om jag bara kunde få något tecken, som ledde mig rätt.