Du vet när man kan känna hur man tittar på sitt eget liv men från ett annat perspektiv? Den där fågeln som sitter längst ut på en av alla grenar, eller kanske till och med den där vindpusten som nästan doftar vår?

Jag satte i hörlurarna i öronen, lät den vita sladden hänga löst medan jag knäppte på mig jackan och vant virade den vita halsduken runt min hals. Handskarna på, av igen för att plocka upp nycklarna, låsa, ner i väskan igen, sätta sladden i telefonen, sätta på spellistan, på med handskarna, ned med solglasögonen från huvudet. Ett djupt andetag. Sen gick jag. Kände hur solen värmde den hud som inte var påklädd, och jag njöt. Slöt ögonen, satte upp solglasögonen på huvudet igen, vände mig mot solen och bara andades. Kände att ljuset skulle hjälpa mig att klara av denna dagen, så jag ville ta in så mycket som möjligt av det. Det räckte länge, kompenserade för energin jag inte åt, till många tankar som mållöst snurrat runt i mitt huvud.

Men sen var det som att jag aldrig stått där i ljuset och känt vårsolens värme.

Plötsligt befann jag mig i den vardag som jag så länge fruktat, i de belsut som skulle fattas och den oro som omger mig. Solen räcker inte till, energin jag äter gör mig illamående och tankarna får mig att gråta. Varför?

För att vintern varit för lång? För att jag vill lägga mig i ett knä, bli struken över huvudet, pussad i pannan och omhållen tills jag somnar? Eller för att jag kommit ifatt mig själv, de små fluffiga rosa molnen jag så länge har gått på börjar sakta bli tunga och grå, och jag inser att jag har en tuff period framför mig?

Kanske inte, kanske blir den bästa våren i mitt liv?

Våren, kom och ta mig. Överaska mig. Fyll mig med energi, härliga minnen och värme. Jag behöver dig nu. Nu mer än någonsin. Ge mig vår, sol och värme.

Den där vindpusten som nästan doftade vår, den var bara där för att fylla mina lungor med hopp. Den gav mig inga andra perspektiv. Inte den gången.