Äntligen var Lina här och hälsade på, det blev inte så länge. Men när det gäller henne så är all tid i världen alldeles för kort. Vi har tagit det lugnt men ändå hunnit med väldigt mycket, det har blivit både en hel del båtåkande, solande, lite bad, golf och många härliga skratt,foton och samtal. Jag minns de första gångerna vi träffades och det kändes som om man kunde bara vara sig själv och slappna av med varandra på en gång, och hur jobbigt det var att säga hejdå. Men nu är det om möjligt ännu lättare att bara ta vid där man slutade när man sågs sist, efter 10 minuter känns det som om man ses flera dagar i veckan och att säga hejdå är inte heller lika jobbigt längre, varför vet jag inte riktigt, men det är skönt det med. Får hoppas att det gäller allt och alla, för generellt är jag helt urusel på att säga hejdå.

Denna vecka är en vecka där många viktiga saker händer, både stort men även mycket mindre och personligare viktiga händelser. Bröllopet som snart är här är väll det största, och ännu är jag inte klar med allt som måste fixas. Men den värsta paniken har lagt sig och jag känner ett efterkängtat lugn vad gäller den biten.

Sofie, jag drömmde om vårat dubbelbröllop inatt. Det var inte riktigt som vi hade planerat det, och det var helt galet, men vårat dubbelbröllop var det i alla fall! Om du ändå bodde närmare, avstånd gör allt så mycket svårare, men inget är tillräckligt svårt för oss.

Tell me, what am I to do?

Helgen som passerade spenderades med fint besök, Sofie var här och jag hade gärna sett att hon stannade några dagar till. Hon var inte här speciellt länge, men ändå så har vi hunnit med mycket. Det kanske inte är mycket för världen, men jag har fått ordning på många trassliga tankar och jag har fått ny energi som jag kan leva länge på.

Under veckan så har delar av släkten bott här och hjälpt till att få ordning på uppfarten. En kväll, i väntan på middag så sätter sig farmor brevid mig i soffan och pratar på ett sätt som vi aldrig pratat förut. Vi pratade om hur annorlunda allt är nu jämfört med för 5 eller 10 år sedan, och hur annorlunda det är jämfört med hur man då trodde att det skulle se ut nu. Vi pratade om allt från lycka och gjädje till ändlös sorg och saknad. Vi pratade om kärlek och hur kärlek snabbt kan ändra form. Vi mindes tillsammans hur alla högtider firades när man var mindre, med hela släkten samlad. Det var traditioner, det var tryggt och säkert. Omgiven av de som stod en närmast, och i en ålder där problem inte kunde vara så stora så var man oförstörbar. Idag ses vi sällan alla, folk har flyttat hemifrån, man jobbar och har annat planerat. Idag är det inte samma människor jag omger mig med, inte i samma konstelationer i alla fall och plötlsigt inser jag hur sårbart det är. Traditionerna lever endast kvar i mina minnen och högtider är inte lika uppskattade och påminner endast om hur annorlunda det är nu. Där satt jag och ville bara vara liten igen, krypa upp i farmors knä och höra hur farbröderna, farfar och pappa bastar i källaren medan mat lagas i köket och kusinerna leker kurragömma. Jag blundade och för ett ögonblick var jag tillbaka, för ett ögonblick var jag oförstörbar

Ikväll tände jag alla ljus i rummet, kokade ännu en kopp te och tiden var inne för att våga. Ikväll vågade jag lyssna, känna, minnas, tänka och hoppas. Det var fint, det var vackert och precis vad jag behövde. Tack <3