Här står livet i farstun, så nära inpå
men det är nåt som gnager ändå

Det kallas tvivel, det där som stör

Är i Köping, hemma hos Farmor och Farfar, i huset där många av mina barndomsminnen utspelar sig, i staden jag alltid kommer känna mig trygg och hemma i. Men denna gången är det annorlunda, det ligger en oro i luften som jag önskar jag kunde blåsa iväg. Ta ett djupt andetag, blunda och blåsa ut all luft, önska mig något, på samma sätt som när man blåst ut alla ljus på födelsedagstårtan. Det är oundvikligt, det är så påtagligt.

När jag följer med farmor och handlar blir vi stoppade flera gånger av vänliga tanter, dom säger något på finska, nickar lite lätt med huvudet, skakar det lite, farmor tackar. Utan att förstå vad dom säger bokstavligen så vet jag vad som sagts. Jag står brevid och bara ler, förstående. Farmor tittar på mig och ler, varje gång som någon av tanterna gått. Jag vet att hon menar väl, men hennes blanka ögon talar sitt tydliga språk. Mina ögon blir lika blanka. Vi förstår varandra, och går mot kassorna.

Jag önskar jag kunde göra mer, finnas här, åka med henne och handla, se till att hon får komma ut lite. Inte behöva lämna.