Förhoppningsvis kommer det gå snabbt de kommande drygt 40 dagarna tills jag äntligen befinner mig nere i Skåne hos Sofie och Lina!
Igår blev det bokat, betalt och klart! Fredagen den 6 mars flyger jag ner. Innan dess ska det faktiskt hinna ske lite annat också, främst är väll kanske en hel vecka i Idre med familjen. Intresset för att frysa både händer, fötter och kinder av mig i backarna har börjat svalna, men trots de ser jag fram emot en mysig vecka i fjällvärlden som ju faktiskt även har mycket annat att erbjuda. Skotersafari eller ridtur kanske är något, lunch med Sara i backen om inte annat!

Denna veckan är första veckan på sista terminen skola på 12 år, alltså; Om endast några månader tar jag studenten! Mössorna är nu beställda, det börjar bli mer och mer verkligen. Snart är det vi som står och viftar med mössorna och glatt får skrika: "Somliga har ett år kvar, somliga har ett år kvar!" Men jag måste vara ärlig att det var ett hugg i hjärtat när jag idag fick höra att det är 86 (?) skoldagar kvar, det är vädligt mycket rädsla och separationsångest som blandas med den lyckan och lättnaden. Men främst är det nog lättnaden, en känsla av frihet, som ständigt finns där nu när man ser mållinjen som förut alltid varit allt för långt borta.

Så våren kommer bjuda på mycket, detta och med all säkerhet mycket mer!

Gårdagen var en dag att minnas för all framtid. Långt över allt jag kunnat hoppas på och roligare än jag haft på länge.

Jag tog mig hem till Sara för att tillsammans kunna göra oss i ordning och ordna med maten. Men när jag dyker upp är det mesta med maten ordnat och pojkvännen hennes fixar det sista. Så vi får gott om tid på oss att sminka, klä på oss, välja smycken, måla naglar och fixa håret. Vännerna börjar droppa in och vi äter middag, pratar, skrattar, minns och börjar bli taggade inför kvällen. Klockan springer ifrån oss och en timme försenade rör vi oss i samlad trupp in mot stan för att möta upp fler nära och kära. Ett riktigt kärt återseende var Sofia, som dagen till ära trotsat tröttheten och efter att ha varit vaken över ett dygn, nyligen hemkommen från värmen, ändå möter upp oss. Snart var alla samlade och för första gången någonsin kunde vi alla tillsammans fira. Igår var det Sara  vi firade, men lite lite lite oss också, äntligen alla samlade. Kvällen fortsatta och med tiden blev den bara bättre och bättre och man ska ju sluta när man är på topp!

Grattis Sara, Tack alla! Jag vågar nog hålla med Sara om att endast 11 dagar in på det nya året så kan det vara så att vi upplevt årets utekväll, om inte annat så inledde vi det här året riktigt riktigt bra.

Det här blir vårat fjärde år tillsammans. Du och jag blev VI snabbare än andra någonsin kommer förstå. VI kommer alltid, forever, att finnas där för varandra. Tillsammans har vi gått igenom så mycket, så mycket som jag inte skulle ha klarat lika bra om du inte fanns där och tog emot mig när jag föll, som torkade mina tårar och sen fick mig att skratta. DIG är jag evigt tacksam

4 månader med dig, svårt att förstå.
Underbart att veta <3

Ibland får jag associationer som skrämmer mig, påminns om det som var men inte längre är. Det var då, längesen tänkte jag men öppnar boken och blir ställd, för det var inte alls längesen. Tankarna som jag begravt väcks sakta till liv inom mig. Självförvållat till viss del, men jag vägrar tro att det är det fullt ut. Orden som jag själv skrivit skrämmer mig idag, men det är något som lockar mig. Bilder säger ändå mer än tusen ord, talar sitt tydliga språk och blir en tankeställare.

Skola imorgon, vardagen kommer igång och mycket annat rullar med i samma tempo. Sista rycket, det är nu det gäller och allt det där. Men jag ska se till att hinna med allt annat också, en gång för alla.

Tvåtusennio, tjugohundranio, 2009. Säg det hur du vill, men 2008 ligger bakom oss, det är ett nytt år nu och jag tar ett djupt andetag, lyfter blicken och blickar framåt.

Nyårsafton blev riktigt lyckat. Jag gjorde mig iordning hemma och stämningen var på topp när huset förbereddes för en "Moulin Rouge-fest". Mötte upp älsklingen i stan och vi åt en god middag i mysig miljö på Ciao Ciao Grande. Sedan tog vi en liten promenad för att tillslut sätta oss på bussen ut mot Värmdö där vi med hjälp av marschallernas ljus tog oss fram till festen. Efter ett tag väcktes en längtan inom mig, efter att fira med dom som betyder lite extra, jag mindes hur lyckat förra nyår var och insåg att jag kunde vara där i år igen. Ett samtal och en kort resa senare var jag där, i värmen bland människor jag känner mig trygg med och i en miljö där jag känner mig hemma. Kvällen fortsatte bättre än jag vågat hoppas på och ännu en gång stod jag där ute på vändplanen, klockan slog tolv och alla utbrast gott nytt år. Alla gick runt och kramades, skålade och önskade varandra god fortsättning, och någonstans där infann sig en efterlängtad lättnad.

Folk kämpade in i det sista i kylan, firade iväg raketer och genom röken skymtade jag en färgglad himmel. Sedan gick vi in och satte oss i soffan, lyssnade på musik, dansade, busade och pratade. Ett samtal kom att betyda extra mycket, jag satte på mig jacken, hoppade i skorna och ställde mig på altan. Där såg och hörde jag, än en gång, den värme och kärlek som påminnde mig om vilka underbara människor som finns i mitt liv.
När vi på sociologilektionen i höstas ritade upp vår familj så missade jag en betydelsefull familj, i vilken jag känner mig som en dotter, hos vilka jag vet att dörren alltid står öppen och ett färdigbäddat rum alltid finns för mig.

Jag ser med glädje fram emot 2009, ett nytt år att fylla med upplevelser och minnen med nära och kära.