Snart var denna underbara resa över. En vecka fylld av glädje, lycka, lugn, insikt, kärlek, skratt och många mysiga människor.
Idag var sista dagen på skidor för i år, tråkigt men inte desto mindre sant. Imorgon har vi bokat att vi ska rida, sen är det tänkt att vi ska äta våfflor och påbörja resan hemmåt.

Denna veckan, dessa dagar. Jag har vaknat glad, blivit ännu gladare under dagen och somnat lycklig. Men den hade inte varit såhär bra om det inte vore för alla underbara, mysiga människor som jag fått vara med. Det har varit en blandning av dem som känner mig så väl, som ger mig så mycket, dem jag inte känner lika väl men som varit riktigt roligt att få umgås lite mer med men också helt nya människor. tack <3.

Resan startade 8.40 från Falkberget och jag fick köra ända till Falun, och oj så roligt vi hade! Vi stannade för lunch i Falun hos moster och kusiner, ett glatt återseende. Bilen rullade vidare, men på motorvägen vid Mora stod det plötsligt helt stilla. Vi kunde se folk som rastade sina hundar, kompisar som bytte platser mellan olika bilar och folk som blev ordentligt stressade och försökte hitta andra vägar. Men förgäves. Tre timmar försenat anländer vi äntligen till Idre, smidigt chechar vi in via drive- thru och som de tre smidiga smarta tjejer vi är (jag, syster och mamma) så stod maten snart på bordet. Precis lagom för att slå oss ner framför Melodifestivalen, säga vad man vill om det programmet, men det är tradition på skidsemestrarna!

Söndagen blev lite seg, hämta ut skidor och fixa liftkort, komplettera med sådant som man glömt hemma eller som i mitt fall på hatthyllan i Falun. Så vi kom inte ut i backarna förens efter lunch. Tog några åk men snart var det dags för afterski, alla på vårt eget lilla sätt. Mamma en kaffedrink, jag en cider och syster en cola och chokladboll. Det måste ju säga lite om oss alla..

Men idag var en heldag, en hellyckad heldag med underbart väder och underbart sällskap. Förmiddagen spenderades i långa gröna backar för att göra mamma sällskap, lagom till lunch fick syster och jag det ärorika uppdraget att hämta maten i stugan och sedan ta oss till grillplatsen. Det är faktiskt något speciellt med att få äta nygrillad hamburgare ute i solen, sittandes i en snödriva. Sedan tog vi oss till ostbacken och mötte upp Sara, och det ena ledde till det andra och plötsligt satt jag och drack varm choklar på en bänk mitt i backen tillsammans med henne och Isabell. Livet är bra härligt dessa dagar. Hoppas verkligen att morgondagen blir lika bra.

Jag njuter och ska se till att ta tillvara på dessa dagar, jag mår riktigt bra och är riktigt glad, måste vara all den friska luften som gör mig gott!

Det är en märklig känsla att skriva ett sms, radera halva, fortsätta, funderera på ett simpelts ords placering, radera hela smset, börja om från början, inse att det står samma sak. Sucka. Radera allt, skriva ett ord i taget, långsamt och noggrant. Sucka. Slänga mobilen hårt, hårt mot kudden. Börja från början än en gång, skriva kort, kanske snudd på opersonligt och skicka. Få leveransrapport och inse att man inte skrivit det som var tanken från början, bara för att man är rädd. Bara för att jag är rädd att det ska stå fel saker. Det värsta är när jag sedan läser det senast skickade och undrar vad jag var orolig för, varför det är så farligt idag men inte för en månad sedan. Varför kan jag inte bara få ur mig det som var tanken. Vad kan hända, hur fel kan det bli idag?

Men det märkligaste är inte att jag faktiskt gjort det där flera flera gånger. De märkligaste, jobbigaste,var när jag plötsligt lät jag den ligga där i kudden och gick.

Skickade aldrig.

Luften gick ur mig innan, och jag var tvungen att skriva av mig.

Nu sitter jag här och sociologi uppsatsen är inlämnad. Pratade med en klok vän tidigare idag, som var nära att göra som jag tänkte för bara några minuter sedan. Jag skiter i naturkunspen, de går inte in. Tröttnade på alla okunniga klasskompisar som inte klarar av att få med något viktigt alls i son sammanfattning och sen har ork att skriva en fråga där man ska tänka själv. Det krävs kanske lite, lite, förkunskaper för att kunna föra någon form av resonemang framförallt på någon form av vetenskaplig, naturvetenskaplig nivå. Jag vill inte kräva något, men önskar bara att man inte gjorde de så jävla svårt för sig. Ju lättare frågor du skriver, desto lättare blir provet. De som har lite svårare frågor har gjort dom för att vi ska lära oss de som faktiskt är viktigt, centralt för hela hjärnan.

 Men ett glas isvatten senare sitter jag här igen med buntar av papper. En sista gång, en sista chans. Sen får det vara nog. Nu har jag gjort de jag kan. Ska sova och se fram emot en rolig lektion imorgon bitti iaf. Goda förutsättningar för en bra start på dagen!

Mitt liv har just tagit en helt annan riktning,

allt är väldigt annorlunda och jag vet att ni vet.
Men ändå är det knappt någon som säger något, frågar något?

Inte för att jag behöver de, inte alls, men det förvånar mig att det
ska vara så mycket lättare att inte säga något alls.
Dom som känner mig riktigt riktigt väl förstår eller borde i alla fall
kunna försöka förså att det, hur det än blev och varför det än blev som det blev, är väldigt jobbigt...

Bilder säger mer än 1000 ord sägs de, och det gör tystnad också.

Ni som funnits där, alltid, ovillkorligt och som jag vet alltid kommer finnas där. Tack!

Underligt att så motsägelsefulla känslor kan vara så starka, samtidigt.

Svårt att förklara vad jag känner, just idag är det bara för mycket känslor, bilder, tankar, minnen, platser, dofter, låtar, ord, blickar, drömmar som rör sig i mitt huvud.

Känslor kommer alltid finnas kvar, minnen likaså. Låt dom förbli så vackra som dom alltid varit. Det är det vackra jag ska hålla hårt i. Aldrig släppa. Alltid minnas. Alltid älska. Alltid le åt. Minnen med dig är oförglömliga.

Det är inte bra, de har de inte varit på länge. Men jag har faktiskt mått bra den senaste tiden, livet har fyllts av ljusglimtar och jag har så mycket roligt att se fram emot. Men som med en enkel vindpust så står jag där igen, osäker och vet inte vad som händer. Vill göra allt och lite till, men kan i verkligheten inte göra ett dyft. Idre som jag sett fram emot, blir nog inte alls vad de en gång skulle vara. Vet inte ens om vi kommer åka alla, hur vi kommer bo, hur livet ser ut då. Jag har insett att man aldrig kan och verkligen aldrig ska ta något förgivet. Men det som man ändå vant sig vid, som man trott att man kan räkna med, det som nu börjat bli en trygg grund har plötsligt satts i gungning igen. Inte alls ensam, men ändå ostadig och det skrämmer mig. Gång, på gång, på gång...

Klockan ringde 08.01. Tidigt imorse väckte jag Simon, Daniel och Andreas. Gjorde iordning en bricka med frukost och lite ljus, och traditionsenligt gick vi in och sjung för mamma, hon såg så överraskad ut när vi kom allihopa vid halv 9 imorse, en söndagmorgon. Men det verkade uppskattat!

Grattis på födelsedagen min älskade mamma <3