Vi hade alla börjat andas ut, framstegen var påtagliga. Friheten enorm. Körkort. Arbetsträning. Vardagen skulle kanske kunna bli normal igen, hoppet fanns. Men idag är kanske dagen då allt vänds upp och ner igen. Idag blev ännu en söndag i september där ambulanser kommer med sirener och blåljus, där grannar hjälper till, kanyler och spår av mediciner på golvet. Tacos kommer aldrig mer vara sig likt, gräddfilen kommer inte smaka på samma sätt. Denna gången, tack och lov, inte alls lika allvarligt som för ett år och en vecka sedan. Denna gången ett epilepsi anfall. Men tanken fanns alltid där: Varför vi, varför nu, händer det på riktigt?

Du var så stark, så duktig.

Självklart kom chocken. Dina tårar övergick i hyperventilering.

Men när du sen slutade andas, när dina häftiga och krampaktiga andetag plötsligt upphörde, då fick jag panik.

Jag slog, skrek och grät samtidigt. Du skrämde mig ordentligt.

Jag tänder mina ljus, sätter på musiken, försöker somna.

Har just lagt en mindre förmögenhet ( så dyrt är det inte egentligen, men det är inte så kul att lägga pengarna på nu när det kommit så mycket hräliga mysiga höstkläder! ) på att boka gillingebanan, jag ska alltså göra "halk-testet" för att få ta körkortet. Det känns sjukt läskigt, har inte riktigt fattat att jag ska göra det så snart. Men tydligen. Får se hur det går, går det bra så lär ni få höra det annars kommer det nog vara ganska tyst om det, haha.

Mindre läskigt; igår. Det var ännu en sådan dag som jag blir så glad av :D

Mötte upp Klara, en gammal kompis som jag gick i samma klass som i 6an, dvs 6 år sedan!!!

Vi gick och handlade lunch, och frukt så vi gjorde fruktsallad och kollade på film sen. Pratade igenom massa gamla minnen, försökte minnas alla gamla klasskompisar. SUPERMYSIGT!

Sen åkte jag in till stan, mötte upp Magnus ( mammas man) och så gick vi ut och käkade tillsammans, på Roppingi. Riktigt trevligt och gudomligt god sushi! Han har fått tillbaka sitt körkort nu, det är verkligen en stor skillnad och det är ett så tydligt steg i rätt riktning. Nästan precis ett år efter att han fick sin stroke, det har hänt mycket, kanske lite för mycket sedan dess, men det har ändå gått ruskigt fort!

Efter detta så tog jag mig till Gamla Stan, mötte upp Jonathan och sedan satte vi oss på en mysig restaurang, delade på en flaska vin och pratade. Supertrevligt även detta! En liten promenad påvägen hem och väl hemma så var det 6½ timme tills jag skulle stå pigg ovh glad och städa ur mejeriet på jobbet för det skulle byggas om. Var varken glad eller pigg när jag kom dit, kvart i 7 på morgonen. Men så möttes jag av Sofhia och då blev allt mycket lättare. Efter flera små tabbar så var vi klara 6h senare och jag kunde nöjt cykla hem i solen och laga mig en god lucnh.

En annan mycket trevlig sak är att jag förhoppningsvis kommer kunna börja jobba på mammas tidining, ska testa på torsdag och fredag och funkar det bra så har jag i alla fall ett till jobb så jag kan få in liiite mer pengar i alla fall, och det kan verkligen behövas!

18 år gammal, men gråter som en 5 åring är bra mycket bättre jämfört med en 48 åring som beter sig som en 5 åring. Den tanken gör att jag klarar av att sitta och äta vid samma middagsbord. Den tanken får mig att stå ut.

En mening. En enda mening. Jag inser nu att den kom till mig i precis rätt ögonblick, på samma sätt som flickan som bär den meningen gjorde.

Igår hade jag en sådan dag som jag önskar alla dagar kunde vara; mycket att göra, små "ärenden" att hinna med, lite tajt om tid, alltid påväg någonstans men ändå hinna med ett spontant besök i Angelicas och Christophers fina nya lägenhet. Jag köpte busskort, tog en dubbellektion på bilskolan och kom ihåg att återlämna böcker på biblioteket. Allt tajmat för att jag precis skulle hinna hem och vända och sedan avsluta en härlig dag på bästa sätt, en kvällsfika på ett café med nära vänner.

Andra dagar önskar jag mig tillbaka till de trygga skolåren som man sålänge gick och väntade på skulle vara över. Jag kan i vissa stunder till och med tänka mig att ta mig an ett case om en sjukdom jag aldrig hört talats om, utan litteratur eller given fakta, utan att förstå vad jag ska hitta och vad uppgiften egentligen går ut på. För de dagarna hade jag något att göra. Det var meningsfullt.

Imorgon är en sådan bra dag igen, massor att göra, men med många möjligheter och plats för spontanitet och annat som kan dyka upp.

Vem vet, kanske kommer du vara en del av den på ett sätt som varken du eller jag vet just nu? 

Den här veckan har lärt mig att vissa av er är alltid nära, en del av alla dagar, en del av mitt hjärta.  

Det har varit underbara veckor med mamma.Tack <3

På en solstol långt borta från alla måsten och rutiner har man mycket tid att tänka. Ibland mer än vad som är bra, andra gånger är det precis vad man behöver. Bra eller inte så finns tankarna kvar, vägrar lämna, och jag känner på mig att jag kommer älta allt ikväll igen. Vad gör det för nytta när det inte ger några svar? Varför lägga energi på sådant som inte kommer ge mig energi tillbaka?

Tända ljus, släcka taklampan, lyssna på lite musik och hoppas på att jag somnar snart så att det blir imorgon snabbt. Då ska jag bara ägna dagen åt sådant som ger mig energi, sånt som gör mig glad.

Som te, chokladmuffins och promenader.