Svårt att förklara. Omöjligt snarare, för det går inte för andra att förstå. Jag förstår inte alltid själv, de gånger jag tror jag förstår resulterar allt som oftast i att jag ignorerar. Du, som känner mig, vet att jag gillar att planera. Jag har fått det från någon också, utan tvekan, du vet säkert det också. Men när den personen tappar greppet, då står jag där.

Inser att jag inte alls står på egna ben och brytit mig loss så som jag andra gånger hävdar. Då står jag där, vill inget heldre än att rulla ihop mig till en liten boll, lägga huvudet i hennes knä och känna hennes lugnande pillande i mitt hår till orden: "Det löser sig, allt blir bra, jag fixar".

Det var längesen nu.

Ibland gör man rätt, ibland gör man fel. Igår en av alla gånger jag gjort fel.

Då står jag där, önskar att orden aldrig fått komma över mina läppar. Önskar att jag kunnat hålla tillbaka, omformulera, som så många gånger förr. Men ibland bubblar det över, och jag kan inget göra. Precis som nu?

Förlåt. Jag älskar dig.

Jag har haft en helt underbar helg hittills, verkligen supermysig.

Det var myskväll med mamma, det var sista fixet med studentklänningen, det var ett glas vin hos grannarna, det var stan, lunch med mamma och syster, långpromenad i solen, springrunda längsmed vattnet, grillning och sommarkänslor. Glädje.

Men jag har en känsla som smyger sig lite då och då, en känsla jag inte blir av med, en känsla av att något inte stämmer. Vad? Ingen aning. Och det stör mig ännu mer. Mest.

Sjunde maj. Idag slog mitt hjärta ett extra slag. Det kommer det att göra om exakt ett år, och exakt ett år efter det också.

Ikväll åt jag middag med mamma och pappa, ja bara jag och båda dom. Det var inte konstigt på ett dåligt sätt, verkligen inte. Det konstiga kändes bra, jag kände mig trygg och jag skrattade högt. Nu har viss oklarheter blivit tydigare, nu känns studenten närmare än på länge, nu är ni snart här!

På väg hem pratade jag i telefon, och tillsammans skrattade vi på riktigt på första gången på länge kändes det som. Jag gillade det, jag hoppas vi hittat en nivå som vi båda kan hantera, jag tror att vi har insett ett och annat.

Jag som låtit mina rötter växa sig fast. Ska dom dras upp igen?

Åh vad den förbaskade lilla ramsan stör mig. Vi hade en lektion förra veckan, Teknisk psykologi och pratade minnesstrategier, när vi kom in på ramsor. Någon.. började nynna på denna ramsa och den har etsat sig fast hos mig. Måste hitta något bättre att nynna på... förslag?

Just nu sitter jag kvar i skolan. Mest tidsödslande, enerverande och stressande på riktigt länge. Har en krönika att skriva tills imorgon, ett stort matteprov som jag verkligen bör plugga till, och massa annat som jag inte ska trötta ut dig med att berätta om. Så, varför sitter jag då kvar här, utan att kunna göra något? Jo, min älskade supersöta mamma övertalade mig att jag ska möta henne, handla onyttigheter och hyra film för att ha en tjejkväll. Jag har INTE tid, men sa att jag kan avsätta några tjejtimmar. Problemet är dock att hon ju inte kan ses innan halv 5. Så här sitter jag alltså..

Ett helt onödigt blogginlägg, och 4 minuter senare har jag lika lite att göra!

"Lär dig livets stora gåta, älska glömma och förlåta"

Det är inte lätt.

Men fan den som inte försöker,

och fan ta den som ger upp