Nog allt har det varit en resa, från första dagen och alla dagar fram till idag.

Nog har jag upplevt allt jag kunnat drömma om och lite till, även mardrömmarna. Det har gett mig så otroligt mycket, allt och alla.

Idag, äntligen efter jag vet inte hur många dagar, men drygt 37 veckors jobb så redovisade vi vårt projektarbete. Det var Du, jag & planerna hela vägen och hur bra blev det inte? Det var en enorm känsla av lättnad, stolthet, tacksamhet och lite lite ledsamhet som infann sig i mig när jag insåg att vi är klara med det vi jobbat med så länge.

Jag har alltid tänkt att när detta, gigantiska PA som man hört om sen man började, är över; då är det bara studenten kvar.

Riktigt så är det ju inte, men det närmar sig och det gör det fort.

Känslan är att jag är precis i slutet av ett timglas, där det känns som allt bara rinner snabbare och snabbare. Hela våren har faktiskt varit så, i den avsmalnande delen, den sista delen innan allt är slut. Men jag lovade mig själv att ta tillvara på denna våren, det har jag gjort och det kommer jag fortsätta göra! Men inte utan er.

Tystnaden talar sitt tydliga språk och det ska inte vara såhär.

Jag vet inte vad jag ska göra men jag lyssnar, jag tar in, jag förstår, jag tolkar, jag vrider, jag vänder, jag gråter, jag ler, jag kramar, jag springer.

Jag önskar det vore nog, att det hjälpte.

De viktigaste, dem viktigaste, det viktigaste.

Vänskap och vänner.

Jag drömmer att jag vaknar upp, allt allt vore som bortblåst, upplöst.

Men ju längre det går, desto svårare blir det.

Ska man ens göra något? Vad?

Ge mig en hint och jag gör det. För jag vill inte ha det såhär.

Mitt lov började på bästa tänkbara sätt; det var vi, det var vår, det var vin i en park, det var mysig middag, det var frihet. Tillsammans firade vi in våren.

Lördagen var bättre än man kunnat tänka sig och toppades med trevligt sällskap på fest tillsammans med Norman, söndagen firade vi just henne med middag och sedan var det skiva.

Tiiidigt morgonen efter så bar det av till Venedig. Där var sommaren inte allt för långt borta, där njöt jag av värmen, av staden, av att bara vara med er, där insåg jag att jag är lycklig. Vem hade kunnat ana att jag skulle njuta, så mycket, av att bara få vara med er? Väl hemma var det inflyttningsfest hemma hos Emmy och Livia, där träffade jag dig igen, där saknade jag Sara så det gjorde ont.

Sen har det varit lite jobb och idag sitter jag här, troligtvis en underbar studentklänning rikare, med en glad känsla i kroppen, med mer energi än på länge, med en längtan om sommaren som bara växer sig starkare och starare, med energi att orka de sista veckorna i skolan, med en känsla av att det här som sker just nu är the time of my life och jag ska njuta fullt ut varje dag.

Nobody will stop me now,

this is me

and I'm exactly where I'm supposed to be

Så lätt, så nära, att du kunde förstöra den lyckan som levt i mig de senaste dygnen. Men fan heller, inte en chans. Styrkan inom mig växer sig starkare och starkare, jag kommer låta din svaghet rinna av mig som en regndroppe på galonbyxorna jag hade på dagis. Inte lämna ett spår, bara rinna av.