Jag vill ha allt, veta att allt kommer lösa sig.

Jag kan inte ta livet som det kommer, jag vill planera hur det ska bli, och därför missar jag så otroligt mycket. Hur gör man annars?

Jag trodde aldrig att jag skulle vara i den sits jag är idag när jag tog studenten till exempel. Jag kan kanppt minnas vad jag tänkte, men när april-vädret upprörde alla här hemma skulle jag vara på en solsäker och varm plats någon annanstans i världen. Men det är jag inte. Trots det trvis jag, som fisken i vattnet. Jag har ett jobb jag gillar, kollegor jag älskar och ägnar dagarna åt något som jag är bra på.

Vad mer kan man begära?

Men jag lovade ju mig själv att börja plugga, jag skulle inte bli hon som sköt upp allt här i livet. Jag skulle ta ett år för mig själv, hinna se världen och bestämma vad jag skulle göra med framtiden och sen vara duktiga Mimmi igen. Plugga. Utbilda mig. Tänk om jag inte är redo? Tänk om jag ändrat mig?

Eller är det bara så att jag är bekväm i detta nu, rädd att ta ännu ett steg framåt. Rädd att inte vara bra på nästa sak jag tar mig för? Är det därför?
Eller är det bara så att jag insett och accpeterar att det är en erfarenhet och kunskap att jobba också, att man inte behöver få ett betyg för att göra något viktigt av sitt liv.

Sen finns det en enorm tomhet inom mig, en saknad. Något jag under min mini-weekend med Sara kunnat sätta ord och förstå mig på. Ett dygn, långt borta från allt, vi besökte världens ände och jag var stundtals barnsligt lycklig. På vägen hem, i takt med att vattendropparna slog mot pendelstågets fönster och medan världen utanför blev gråare och suddigare kom verkligeheten ifatt mig. Dygnet med Sara fick mig att öppna upp för, och våga tänka på, planer om framtiden. Så när jag sitter här och letar utbildningar, kollar på lägenheter och önskar att jag hade allt och visste allt så kan jag också le åt mig själv. Påminna mig om alla kloka ord som sagts och ta ett djupt andetag och låta mig sova på saken.

Godnatt och drömm sött.