"Jag behöver att omges
av en ledstjärnas ljus"

- Ted Gärdestad

Dagarna går, för fort, de rinner ifrån mig. Men snart kommer helgen med stort H. Helgen som får gå och bli precis hur den vill, det kommer ändå blir bra, känner det på mig. Jag längtar så, när allt annat tynger mig är det den helgen som får mig att orka. Jag måste bara ta mig dit. 

Ska skriva ett tal om intryck och avtryck. Många olika händelser, platser och personen snurrade i mitt huvud och ideér tog form. Men än en gång slutade det med dig min vän, Sofie. Du har gjort starkare avtryck i mitt liv än du någonsin kommer att kunna förstå och ta till dig. <3

Ikväll var en kväll jag väntat länge på, utan att nog egentligen veta om det. Det var precis vad jag behövde, och det var alldeles för längesedan vi pratade sist. Jag märker hur mycket du påverkat mig, hur stor makt du hade, hur väl du faktiskt känner mig fortfarande. Du fick mig verkligen att le och skratta, det var precis det jag behövde, just ikväll.

Ibland blir jag så förbannad, så trött och ledsen. På de som bara orkar missunna sin bästa vän en av de härligaste som kan hända, kärlek.

Jag tror och litar på dig, jag tror på er!

Alltid här för dig <3

Ibland känns allt så hopplöst, egentligen borde jag kanske känna hopp. Men min ork är så slut, jag känner sådan olust till allt och inget. Jag känner mig så likgiltig inför alldeles för mycket. När en av mina närmsta vänner förlorat en underbar person i sin närhet är jag rädd att det verkar som om jag bara rycker på axlarna. Jag känner sån sorg för henne, jag är så ledsen, men likgiltigheten vinner, har övertaget. Jag vill orka, jag vill finnas där för alla andra så som de likt änglar funnits där för mig. Jag vill tacka genom att göra samma sak för dem som de gjort för mig. 

" Jag vet vad som måste göras, ändå sitter jag kvar här"

Mitt sätt att hantera situationen skrämmer mig. Jag ville göra detta så mycket bättre, jag trodde jag skulle vara starkare. Jag ser och känner att min kropp har förstått, att den reagerar på det som hänt och den omskakande nya vardagen som inte har några fasta rutiner längre, för tillfället. Men det känns som om jag inte hänger med, det känns som om jag står utanför och tittar på. Saker händer, utan mig men mitt framför mina ögon. Jag känner mig inte delaktig i mitt eget liv för tillfället. Det skrämmer mig.

De människor som än idag står kvar vid min sida, som finns där ännu. Det finns inte ord för er, det finns inga ord som räcker för att tacka er. En dag hoppas jag kunna göra samma sak för er. Jag älskar er

Det finns inte ord för att förklara vad jag har gått igenom de senaste veckorna, vad min mamma och min familj kämpat oss igenom. Hur starka alla har varit trots de hårda motgångarna, jag är stolt. Över mig, och över dom!

Många tankar har flugit genom mitt huvud, många om och om igen. Men vissa får förbli tankar och eviga frågor såsom; Varför, varför nu, varför han? Men vissa tankar har fått mig att stanna upp, titta på vad jag faktiskt har runt omkring mig. Vilka människor, vänner, familj och släkt som visar att de verkligen finns där när sånt här händer, det är mäktigt att se och känna. Det får mig att le mitt i allt elände.

Många gånger tidigare i  mitt liv har jag behövt stanna upp och tänka, fråga mig vad jag vill, fått hjälp av vänner att komma fram till svar. Många gånger har jag fått tänka på vad som är vikgtigt för mig, vad kommer jag om 30,40,50 år känna var rätt att göra just idag. Jag såg mig nyligen sitta i en kall stentrapp i en del av skolan jag aldrig varit i förut och säga just detta till en av de mest betydelsefulla vännerna  i mitt liv. Jag sa " Gör det som känns rätt för dig, följ ditt hjärta. Vad tror du att du kommer känna var det rätta att göra idag, om 50 år?".

Men varför säger man så, varför skjuter man upp det, varför inte fråga sig om det känns rätt att göra det idag. Vad spelar det för roll om man tar dagens beslut grundade på vad de kommer innebära för dig när du är 68 år gammal, du vet inte ens om du lever imorgon! Livet är inget man kan ta för givet, därför ska man vara glad för varje stund man har och ta till vara på just den stunden. Och ta dina beslut enbart grundade på hur de kan göra dig lyckligare idag, just nu. En kanske läskig tanke, men den slog mig. Hårt.

Det är inte första, och därmed inte heller den sista gången som jag känner mig lite stressad inför ett inlämningsarbete. Har kommit till den där punkten där det bara står stilla samtidigt som tiden bara går. Så man gör allt annat möjligt, och omöjligt. Idag sitter jag och letar mysiga hotell i Danmark, älsklingen min kom med en underbar idé igårkväll. En helg i Danmark, inte allt för dyrt men tillräckligt långt borta för att slippa tänka på alla måsten. Hoppas det blir av, hade varit underbart <3

Igår hade vi en "kräftskiva" som istället blev till en jätte mysig tacomiddag, men kvällen hade så mycket mer att bjuda på. Jag satt där, runt samma bord som 5 av de viktigaste personerna i mitt liv. Än en gång kändes allt så tryggt, jag kollade på var och en av er och insåg hur glad jag är att ni är en del av mitt liv. Kvällen övergick till natt och det var där i nattens lugn och mörker som allt blev som de ska vara, som det är ment to be.

Jag tar vara på varenda minut
så låt mig vandra här på vår väg utan slut
och alltid samma känsla, även att vi förändras
vi lyser starkt och klart fast tiden borde satt sina spår
och om vi någon gång gråter så möts vi alltid åter

Igår kväll var början på något som kommer ge mig ljus och värme under hösten, som för övrigt redan börjat göra sig påmind. Och det kunde inte ha börjat bättre. Jag har nu en måndag i månaden ända fram till jul som jag kommer kunna se fram emot, vad hösten än bär med sig. Kvällarna med Sara.

Vi gick en lång promenad och både kroppen och mina tankar fick andas frisk luft. På vägen hem hyrde vi en film, en film som med sin handling, sina ord och musik har satt ett djupt avtryck hos mig. Jag satt uppkrupen i soffan, i vardagsrummet hemma hos Sara och jag kände mig så trygg. Snart rann tårarna sakta ner för mina kinder, jag kände hur djupt undangrävda känslor som jag trodde hade tynat bort sakta kom tillbaka. Eftertexten rullade och en av de viktigaste personerna i mitt liv säger några ärliga, fina och välvalda ord och då brast det. Tårarna forsade, den friska luften som fyllt mina lungor tidagare under kvällen kändes plötlsigt tung. Men tryggheten av att ha henne nära fick orden attt bara rinna ur mig i takt med tårarna och luften kändes snart lika lätt igen. Tankar som länge tyngt mig försvann i takt med orden. Nu var jag säker, jag hade länge känt det på mig, men nu visste jag. Vissa saker är helt enkelt värda att kämpa för.

PS. I will always love you