Ny dag, ny vecka och nästan helt ny måndad. Livet går vidare, jag visste väll det innerst inne men det har varit tungt, något annat vore en ren lögn.

Igår kväll var en sån kväll där jag inte kunde somna, så jag tog fram headsetet och lyssnade igenom gamla spellistor på mobilen. En speciell lista, med en speciell låt och plötsligt visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta; precis som med dig..

Idag, ÄNTLIGEN, kom jag igång med träningen, jag har köpt mitt kort och jag har både gymmat lite och hamnade på ett "bergsklättrar"- spinningpass i 75 minuter. Det märktes att det var ett tag sen man gick på dom där passen några gånger i veckan.. Det var ritkigt riktigt tufft i början, men så efter bara 20 minuter insåg jag att det var väldigt likt så mycket annat i mitt liv; Värst i början, men man vänjer sig snabbt.. tror man i alla fall. När man sedan slappnar av lite inser man hur hårt det tagit, trots att man kände att man klarade sig så bra.
De bästa är att jag vet att jag kommer gå starkare ur det.
Oavsett.

Nu är det dags, man kan räkna ner timmar. (Och om det känns komplicerat så kan jag underlätta, imorgon är det bara 4 dagar kvar! ) Ser fram emot en underbar helg nere i Skåne, den består av gott och blandat och jag har redan börjat packa så det känns tryggt på den fronten. Eller ja, de svåraste besluten har jag kvar att ta.. Men de löser sig på ett eller annat sätt, de gör det alltid har jag insett.

Så, sista dagen, sista timmarna på en underbar vecka. Jag ska hålla i den känslan så länge jag kan, mitt i all skola och plugg som ligger och väntar på att tas tag i. Men jag har ju mycket små glädjeämnen att se fram emot; flera biobesök, middagar, SKÅNE och snart drar väll alla studentskivor igång också. Appropådet, studenklänningspaniken smyger sig på och blir starkare dag för dag..

Sen är de ju vissa som jävlas med mig, eller så jävlas jag med mig själv.. Måste komma på hur det ligger till.

Snart var denna underbara resa över. En vecka fylld av glädje, lycka, lugn, insikt, kärlek, skratt och många mysiga människor.
Idag var sista dagen på skidor för i år, tråkigt men inte desto mindre sant. Imorgon har vi bokat att vi ska rida, sen är det tänkt att vi ska äta våfflor och påbörja resan hemmåt.

Denna veckan, dessa dagar. Jag har vaknat glad, blivit ännu gladare under dagen och somnat lycklig. Men den hade inte varit såhär bra om det inte vore för alla underbara, mysiga människor som jag fått vara med. Det har varit en blandning av dem som känner mig så väl, som ger mig så mycket, dem jag inte känner lika väl men som varit riktigt roligt att få umgås lite mer med men också helt nya människor. tack <3.

Resan startade 8.40 från Falkberget och jag fick köra ända till Falun, och oj så roligt vi hade! Vi stannade för lunch i Falun hos moster och kusiner, ett glatt återseende. Bilen rullade vidare, men på motorvägen vid Mora stod det plötsligt helt stilla. Vi kunde se folk som rastade sina hundar, kompisar som bytte platser mellan olika bilar och folk som blev ordentligt stressade och försökte hitta andra vägar. Men förgäves. Tre timmar försenat anländer vi äntligen till Idre, smidigt chechar vi in via drive- thru och som de tre smidiga smarta tjejer vi är (jag, syster och mamma) så stod maten snart på bordet. Precis lagom för att slå oss ner framför Melodifestivalen, säga vad man vill om det programmet, men det är tradition på skidsemestrarna!

Söndagen blev lite seg, hämta ut skidor och fixa liftkort, komplettera med sådant som man glömt hemma eller som i mitt fall på hatthyllan i Falun. Så vi kom inte ut i backarna förens efter lunch. Tog några åk men snart var det dags för afterski, alla på vårt eget lilla sätt. Mamma en kaffedrink, jag en cider och syster en cola och chokladboll. Det måste ju säga lite om oss alla..

Men idag var en heldag, en hellyckad heldag med underbart väder och underbart sällskap. Förmiddagen spenderades i långa gröna backar för att göra mamma sällskap, lagom till lunch fick syster och jag det ärorika uppdraget att hämta maten i stugan och sedan ta oss till grillplatsen. Det är faktiskt något speciellt med att få äta nygrillad hamburgare ute i solen, sittandes i en snödriva. Sedan tog vi oss till ostbacken och mötte upp Sara, och det ena ledde till det andra och plötsligt satt jag och drack varm choklar på en bänk mitt i backen tillsammans med henne och Isabell. Livet är bra härligt dessa dagar. Hoppas verkligen att morgondagen blir lika bra.

Jag njuter och ska se till att ta tillvara på dessa dagar, jag mår riktigt bra och är riktigt glad, måste vara all den friska luften som gör mig gott!

Det är en märklig känsla att skriva ett sms, radera halva, fortsätta, funderera på ett simpelts ords placering, radera hela smset, börja om från början, inse att det står samma sak. Sucka. Radera allt, skriva ett ord i taget, långsamt och noggrant. Sucka. Slänga mobilen hårt, hårt mot kudden. Börja från början än en gång, skriva kort, kanske snudd på opersonligt och skicka. Få leveransrapport och inse att man inte skrivit det som var tanken från början, bara för att man är rädd. Bara för att jag är rädd att det ska stå fel saker. Det värsta är när jag sedan läser det senast skickade och undrar vad jag var orolig för, varför det är så farligt idag men inte för en månad sedan. Varför kan jag inte bara få ur mig det som var tanken. Vad kan hända, hur fel kan det bli idag?

Men det märkligaste är inte att jag faktiskt gjort det där flera flera gånger. De märkligaste, jobbigaste,var när jag plötsligt lät jag den ligga där i kudden och gick.

Skickade aldrig.

Luften gick ur mig innan, och jag var tvungen att skriva av mig.

Nu sitter jag här och sociologi uppsatsen är inlämnad. Pratade med en klok vän tidigare idag, som var nära att göra som jag tänkte för bara några minuter sedan. Jag skiter i naturkunspen, de går inte in. Tröttnade på alla okunniga klasskompisar som inte klarar av att få med något viktigt alls i son sammanfattning och sen har ork att skriva en fråga där man ska tänka själv. Det krävs kanske lite, lite, förkunskaper för att kunna föra någon form av resonemang framförallt på någon form av vetenskaplig, naturvetenskaplig nivå. Jag vill inte kräva något, men önskar bara att man inte gjorde de så jävla svårt för sig. Ju lättare frågor du skriver, desto lättare blir provet. De som har lite svårare frågor har gjort dom för att vi ska lära oss de som faktiskt är viktigt, centralt för hela hjärnan.

 Men ett glas isvatten senare sitter jag här igen med buntar av papper. En sista gång, en sista chans. Sen får det vara nog. Nu har jag gjort de jag kan. Ska sova och se fram emot en rolig lektion imorgon bitti iaf. Goda förutsättningar för en bra start på dagen!

Mitt liv har just tagit en helt annan riktning,

allt är väldigt annorlunda och jag vet att ni vet.
Men ändå är det knappt någon som säger något, frågar något?

Inte för att jag behöver de, inte alls, men det förvånar mig att det
ska vara så mycket lättare att inte säga något alls.
Dom som känner mig riktigt riktigt väl förstår eller borde i alla fall
kunna försöka förså att det, hur det än blev och varför det än blev som det blev, är väldigt jobbigt...

Bilder säger mer än 1000 ord sägs de, och det gör tystnad också.

Ni som funnits där, alltid, ovillkorligt och som jag vet alltid kommer finnas där. Tack!

Underligt att så motsägelsefulla känslor kan vara så starka, samtidigt.

Svårt att förklara vad jag känner, just idag är det bara för mycket känslor, bilder, tankar, minnen, platser, dofter, låtar, ord, blickar, drömmar som rör sig i mitt huvud.

Känslor kommer alltid finnas kvar, minnen likaså. Låt dom förbli så vackra som dom alltid varit. Det är det vackra jag ska hålla hårt i. Aldrig släppa. Alltid minnas. Alltid älska. Alltid le åt. Minnen med dig är oförglömliga.