Äntligen ledig från jobbet idag, tanken var från början att jag skulle vara med Mandel. Men hon kunde tyvärr inte komma. Så, det blev till att åka till IKEA med mamma, äta lunch, mysa, handla, övningsköra och sen åka till Nacka.

Ikväll tog jag även tillfället att fira Sofia som fyller år snart, jag kan tyvärr inte vara med imorgon när alla andra ska fira henne. Hoppas ni får en lyckad kväll tjejer!

Mamma fick sig en liten chock i veckan, jag berättade att jag hade betällt hem kurskataloger från Lunds universitet och hon kopplade först inte alls. Sen blev hon jätteledsen, ville inte att jag skulle flytta så långt bort. Jag som trodde hon skulle tycka det var lite skönt efter 18 år.. Eller så säger man som pappa; "Ja det är ju inte så långt bort. Inom Sverige iaf så man lär ju se henne då och då, va roligt". Men vem vet, det var ett ryck jag fick. Jag ville flytta ner, helst idag. Så jag beställde, vem vet vart jag hamnar tillslut?

Tankarna kring nästa höst har i alla fall tagit fart på riktigt, känner mig lite sugen på att komma igång och plugga.

Ja, jag saknar att plugga. Och så finns det ju lite mer saker än just skolan som drar mig nedåt landet <3

Just nu har jag flera sådanna saker som jag bara skjuter framför mig, sånt som jag måste ta tag i, men inte gör. Varför? Därför! Konstigt att jag mår dålig för det? Nä! Just do it!

Så, på... Tisdag har jag lite tid att ordna. Måste fixa minst 2 saker då i alla fall.

Tränade igår, Step och sen Body Pump. Första passet mer eller mindre värdelöst, det andra var desto bättre. Riktigt riktigt underbart. Helt slut, så där så man skakar efteråt och knappt kan hålla vattenflaskan. Saknat det, enormt. Men nu ska jag komma igång på riktigt. Har min "personliga tränare/ coach" på distans ;)

och så har jag faktiskt bokat in en PT om några veckor. Gå igenom gymmet och verkligen komma igång på riktigt. Jag har ett mål, det är nu drygt 2 månader kvar. Och jag SKA klara det!

Godnatt på er alla. Nu ska jag sova gott, och för en gångs skull ganska länge.

Så här är jag, har gjort det igen.. Gjort bort mig lite kanske?

Eller inte? Eller va?

Hrm, kanske för att det ligger en viss sanning i påståendet. Men inte på det sättet. Då blir det ju heeelt fel.

Skitsamma, man lever bara en gång och är det sant så har jag väll "vågat", eller nått..

HELT, totalt, osammanhängande. Jag vet! Men var bara tvungen att skriva ändå.

Vi hade alla börjat andas ut, framstegen var påtagliga. Friheten enorm. Körkort. Arbetsträning. Vardagen skulle kanske kunna bli normal igen, hoppet fanns. Men idag är kanske dagen då allt vänds upp och ner igen. Idag blev ännu en söndag i september där ambulanser kommer med sirener och blåljus, där grannar hjälper till, kanyler och spår av mediciner på golvet. Tacos kommer aldrig mer vara sig likt, gräddfilen kommer inte smaka på samma sätt. Denna gången, tack och lov, inte alls lika allvarligt som för ett år och en vecka sedan. Denna gången ett epilepsi anfall. Men tanken fanns alltid där: Varför vi, varför nu, händer det på riktigt?

Du var så stark, så duktig.

Självklart kom chocken. Dina tårar övergick i hyperventilering.

Men när du sen slutade andas, när dina häftiga och krampaktiga andetag plötsligt upphörde, då fick jag panik.

Jag slog, skrek och grät samtidigt. Du skrämde mig ordentligt.

Jag tänder mina ljus, sätter på musiken, försöker somna.

Har just lagt en mindre förmögenhet ( så dyrt är det inte egentligen, men det är inte så kul att lägga pengarna på nu när det kommit så mycket hräliga mysiga höstkläder! ) på att boka gillingebanan, jag ska alltså göra "halk-testet" för att få ta körkortet. Det känns sjukt läskigt, har inte riktigt fattat att jag ska göra det så snart. Men tydligen. Får se hur det går, går det bra så lär ni få höra det annars kommer det nog vara ganska tyst om det, haha.

Mindre läskigt; igår. Det var ännu en sådan dag som jag blir så glad av :D

Mötte upp Klara, en gammal kompis som jag gick i samma klass som i 6an, dvs 6 år sedan!!!

Vi gick och handlade lunch, och frukt så vi gjorde fruktsallad och kollade på film sen. Pratade igenom massa gamla minnen, försökte minnas alla gamla klasskompisar. SUPERMYSIGT!

Sen åkte jag in till stan, mötte upp Magnus ( mammas man) och så gick vi ut och käkade tillsammans, på Roppingi. Riktigt trevligt och gudomligt god sushi! Han har fått tillbaka sitt körkort nu, det är verkligen en stor skillnad och det är ett så tydligt steg i rätt riktning. Nästan precis ett år efter att han fick sin stroke, det har hänt mycket, kanske lite för mycket sedan dess, men det har ändå gått ruskigt fort!

Efter detta så tog jag mig till Gamla Stan, mötte upp Jonathan och sedan satte vi oss på en mysig restaurang, delade på en flaska vin och pratade. Supertrevligt även detta! En liten promenad påvägen hem och väl hemma så var det 6½ timme tills jag skulle stå pigg ovh glad och städa ur mejeriet på jobbet för det skulle byggas om. Var varken glad eller pigg när jag kom dit, kvart i 7 på morgonen. Men så möttes jag av Sofhia och då blev allt mycket lättare. Efter flera små tabbar så var vi klara 6h senare och jag kunde nöjt cykla hem i solen och laga mig en god lucnh.

En annan mycket trevlig sak är att jag förhoppningsvis kommer kunna börja jobba på mammas tidining, ska testa på torsdag och fredag och funkar det bra så har jag i alla fall ett till jobb så jag kan få in liiite mer pengar i alla fall, och det kan verkligen behövas!

18 år gammal, men gråter som en 5 åring är bra mycket bättre jämfört med en 48 åring som beter sig som en 5 åring. Den tanken gör att jag klarar av att sitta och äta vid samma middagsbord. Den tanken får mig att stå ut.

En mening. En enda mening. Jag inser nu att den kom till mig i precis rätt ögonblick, på samma sätt som flickan som bär den meningen gjorde.

Igår hade jag en sådan dag som jag önskar alla dagar kunde vara; mycket att göra, små "ärenden" att hinna med, lite tajt om tid, alltid påväg någonstans men ändå hinna med ett spontant besök i Angelicas och Christophers fina nya lägenhet. Jag köpte busskort, tog en dubbellektion på bilskolan och kom ihåg att återlämna böcker på biblioteket. Allt tajmat för att jag precis skulle hinna hem och vända och sedan avsluta en härlig dag på bästa sätt, en kvällsfika på ett café med nära vänner.

Andra dagar önskar jag mig tillbaka till de trygga skolåren som man sålänge gick och väntade på skulle vara över. Jag kan i vissa stunder till och med tänka mig att ta mig an ett case om en sjukdom jag aldrig hört talats om, utan litteratur eller given fakta, utan att förstå vad jag ska hitta och vad uppgiften egentligen går ut på. För de dagarna hade jag något att göra. Det var meningsfullt.

Imorgon är en sådan bra dag igen, massor att göra, men med många möjligheter och plats för spontanitet och annat som kan dyka upp.

Vem vet, kanske kommer du vara en del av den på ett sätt som varken du eller jag vet just nu? 

Den här veckan har lärt mig att vissa av er är alltid nära, en del av alla dagar, en del av mitt hjärta.  

Det har varit underbara veckor med mamma.Tack <3

På en solstol långt borta från alla måsten och rutiner har man mycket tid att tänka. Ibland mer än vad som är bra, andra gånger är det precis vad man behöver. Bra eller inte så finns tankarna kvar, vägrar lämna, och jag känner på mig att jag kommer älta allt ikväll igen. Vad gör det för nytta när det inte ger några svar? Varför lägga energi på sådant som inte kommer ge mig energi tillbaka?

Tända ljus, släcka taklampan, lyssna på lite musik och hoppas på att jag somnar snart så att det blir imorgon snabbt. Då ska jag bara ägna dagen åt sådant som ger mig energi, sånt som gör mig glad.

Som te, chokladmuffins och promenader.

Här står livet i farstun, så nära inpå
men det är nåt som gnager ändå

Det kallas tvivel, det där som stör