Ibland får jag associationer som skrämmer mig, påminns om det som var men inte längre är. Det var då, längesen tänkte jag men öppnar boken och blir ställd, för det var inte alls längesen. Tankarna som jag begravt väcks sakta till liv inom mig. Självförvållat till viss del, men jag vägrar tro att det är det fullt ut. Orden som jag själv skrivit skrämmer mig idag, men det är något som lockar mig. Bilder säger ändå mer än tusen ord, talar sitt tydliga språk och blir en tankeställare.

Skola imorgon, vardagen kommer igång och mycket annat rullar med i samma tempo. Sista rycket, det är nu det gäller och allt det där. Men jag ska se till att hinna med allt annat också, en gång för alla.

Tvåtusennio, tjugohundranio, 2009. Säg det hur du vill, men 2008 ligger bakom oss, det är ett nytt år nu och jag tar ett djupt andetag, lyfter blicken och blickar framåt.

Nyårsafton blev riktigt lyckat. Jag gjorde mig iordning hemma och stämningen var på topp när huset förbereddes för en "Moulin Rouge-fest". Mötte upp älsklingen i stan och vi åt en god middag i mysig miljö på Ciao Ciao Grande. Sedan tog vi en liten promenad för att tillslut sätta oss på bussen ut mot Värmdö där vi med hjälp av marschallernas ljus tog oss fram till festen. Efter ett tag väcktes en längtan inom mig, efter att fira med dom som betyder lite extra, jag mindes hur lyckat förra nyår var och insåg att jag kunde vara där i år igen. Ett samtal och en kort resa senare var jag där, i värmen bland människor jag känner mig trygg med och i en miljö där jag känner mig hemma. Kvällen fortsatte bättre än jag vågat hoppas på och ännu en gång stod jag där ute på vändplanen, klockan slog tolv och alla utbrast gott nytt år. Alla gick runt och kramades, skålade och önskade varandra god fortsättning, och någonstans där infann sig en efterlängtad lättnad.

Folk kämpade in i det sista i kylan, firade iväg raketer och genom röken skymtade jag en färgglad himmel. Sedan gick vi in och satte oss i soffan, lyssnade på musik, dansade, busade och pratade. Ett samtal kom att betyda extra mycket, jag satte på mig jacken, hoppade i skorna och ställde mig på altan. Där såg och hörde jag, än en gång, den värme och kärlek som påminnde mig om vilka underbara människor som finns i mitt liv.
När vi på sociologilektionen i höstas ritade upp vår familj så missade jag en betydelsefull familj, i vilken jag känner mig som en dotter, hos vilka jag vet att dörren alltid står öppen och ett färdigbäddat rum alltid finns för mig.

Jag ser med glädje fram emot 2009, ett nytt år att fylla med upplevelser och minnen med nära och kära.

Jag är trött.

Men det är inte en trötthet som handlar om tidiga mornar och sena kvällar som resluterar i för lite sömn om nätterna.

Jag är trött på anledningarna till att inte kunna somna om kvällarna, trots att mina ögonlock bestämmt faller ner framför mina ögon.

Jag är trött för att tårarna kommer ofrivilligt så fort jag slappnar av och inte stressar med annat.

Jag är trött på att inte orka, inte vilja och inte känna lust för någonting länge. Jag gör saker för att slippa tänka, inte främst för att jag vill.

Jag är helt slut och trött på att vara trött.

Jag har haft den bästa helgen på så länge, och värt att nämna är att jag nu är 18 år gammal! :D Det har varit som jag önskade, som jag hoppades och precis vad jag längtade efter. Det gav mig ork att klara de sista dagarna i skolan och det gav mig insikt i vad äkta vänskap verkligen innebär. Jag önskar varje helg kunde vara så minnesvärd, så fylld av kärlek och gjädje. Jag hade fint besök från sydligare breddgrader, vännerna från Skåne. Det var Sofie, Lina, Fidde och David. Helt underbart att träffa er alla, fördjupa och stärka vänskapen.

På lördagkvällen satt jag vid ett vackert dukat bord, dekoration by Sofie Holmqvist, jag hade de viktigaste av mina vänner närvarande och det fanns en påtaglig trygghet. Jag hade velat sitta kvar länge länge och bara njuta, jag önskar foton kunde fånga alla känslorna i just de ögonblicket. Deras blickar, med mig och varandra sa allt. Jag får ta tid att berätta om den kvällen mer ingående en annan dag.

I söndags fylldes huset av släkt och familj, det var än en gång en känsla svår att beskriva. Jag är så glad att jag fick dela min helg med er alla, med fina ord och underbara presenter förevigades denna helg ytterligare. Tack.

Jag fick en kram av en väldigt betydelsefull person som kramade om mig och sa att han var stolt över sin vackra och kärleksfulla dotter som jag hade, och att jag ju faktiskt blivit vuxen. Jag känner mig inte vuxen, men jag kan se hur mitt liv har förändrats och så även jag. Hur jag verkligen kan se tillbaka på mitt liv och känna att jag var glad för att vara där jag är idag. Jag har förlorat mycket längs vägen, men jag har vunnit desto mer. Den insikten bär jag med mig.

Sitter i en gammal datasal och väntar, vilket jag och Sofia har gjort större delen av dagen idag! Allt för att få tillbaka ett matteprov som man misslyckats totalt med, men vad är det man brukar säga?

"Sånt är livet!"

Nu är det i alla fall bara en lektion kvar, sen ska jag möta upp pappa och få massa saker avklarade som jag väntat länge länge på. Skönt. En sak att bocka av på "att-göra-listan", ett steg närmare helgen som ska läka all sår och fylla mig med ny energi, jag känner det på mig! Utan att ha allt för stora förhoppningar, utan att ta något för givet, så säger magkänslan att denna helg kommer bli en sån man kommer ihåg för resten av livet.

Tro det eller ej, jag har nog koll på nästan alla julklappsinköp. De är inte gjorda, men jag har mina planer. Hoppas bara att dem går att fullföja.

Vi räknar ner timmarna, tillsammans. Men när vi väl är där så får tiden gärna stå stilla

Får börja med att gratulera Saras pappa, som imorse vann en resa för två till New York. Duktigt tävlat!

Imorse hade vi en riktigt skön idrottslektion, massage. Inte alls en dålig start på dagen. Nersläckt i hela salen och lite "skön" musik, mycket bättre än att springa runt och sparka på en boll eller förska få en boll att gå ner i ett hål som knappt rymmer bollen.

Idag, ÄNTLIGEN, har vi även varit förbi en resebyrå och bokat vår efterlängtade resa! 9/6-17/6-09 kommer Jag, Sara, Sofia, Amanda och Amanda att vara på Kos, alltså endast några dagar efter vår student. Detta var väl behövt, något riktigt trevligt att se fram emot.

Sitter nu på pappas kontor och läser lite Rättskunskap, men skall alldeles strax springa över gatan och få håret klippt, fick ett litet infall. Och tur är det, för när skulle jag hinna det nästa vecka? När ska jag hinna något nästa vecka?

En sån här dag skulle man ha alla dagar, en skön strart på dagen, boka en resa till sol och värme med härliga vänner och sen få en dropp in tid, i perfekt tid så jag hinner det innan jag sen ska åka och äta middag med hela släkten.

Trevlig helg!

Vi la oss ner, lyssnade med ett varsitt öra på låtarna som får mig att minnas kvällarna där allt började. För ett ögonblick var jag tillbaka i det stora rummet, i sängen och vi höll om varandra och musiken spelades om och om igen i bakgrunden. Tiden rann iväg då, precis på samma sätt som ikväll.

Jag minns vad de var som fick mig att våga då, och jag insåg vad som får mig att orka nu. Kärleken.

Every now and then I get a little bit helpless,
and I'm lying like a child in your arms...

And I need you now tonight,
And I need you more than ever,
And if you only hold me tight
We'll be holding on forever,
And we'll only be making it right,
'Cause we'll never be wrong...
Together we can take it to the end of the line

- Bonnie Tyler, Total Eclipse of the heart