Det är inte bra, de har de inte varit på länge. Men jag har faktiskt mått bra den senaste tiden, livet har fyllts av ljusglimtar och jag har så mycket roligt att se fram emot. Men som med en enkel vindpust så står jag där igen, osäker och vet inte vad som händer. Vill göra allt och lite till, men kan i verkligheten inte göra ett dyft. Idre som jag sett fram emot, blir nog inte alls vad de en gång skulle vara. Vet inte ens om vi kommer åka alla, hur vi kommer bo, hur livet ser ut då. Jag har insett att man aldrig kan och verkligen aldrig ska ta något förgivet. Men det som man ändå vant sig vid, som man trott att man kan räkna med, det som nu börjat bli en trygg grund har plötsligt satts i gungning igen. Inte alls ensam, men ändå ostadig och det skrämmer mig. Gång, på gång, på gång...

Klockan ringde 08.01. Tidigt imorse väckte jag Simon, Daniel och Andreas. Gjorde iordning en bricka med frukost och lite ljus, och traditionsenligt gick vi in och sjung för mamma, hon såg så överraskad ut när vi kom allihopa vid halv 9 imorse, en söndagmorgon. Men det verkade uppskattat!

Grattis på födelsedagen min älskade mamma <3

Mycket har hänt, mitt liv har gjort några rejälva svängar. Men det är nu som livet är mitt. Och jag måste se till att ta till vara på det, det har jag insett, den hårda vägen. Att huvudet värker av allt som måste göras, allt som ska ordnas med, det berör mig inte lika mycket idag. Idag när lyckan och glädjen skapat en hinna som stöter bort de jobbigaste tankarna. För tillfället i alla fall.

Jag har mycket roligt att se fram emot, det ger mig ljus i dessa gråblöta kalla vinterdagar. Men jag skymtar våren, lättnader, glädje, frihet och drömmar. Det är en känsla som jag saknat, en känsla lätt att tappa. Men jag ska hålla hårt i den nu när jag fått ett stadigt grepp.

Att veckorna rullar på i en hisklig fart har ju sina för- och nackdelar, allt de där ljusa kommer så mycket snabbare nära. Men det som jag måste hinna med innan jag nåt dit, de försvinner någonstans på vägen. Men jag måste plocka upp det och ta tag i det, det tunga, tråkiga. Men som sagt, nu ska jag hålla hårt i den efterlängtade känslan, nu ska jag leva det liv som är mitt!

Don't you know love can kill anyone? 

Jag älskar DIG

 

Förhoppningsvis kommer det gå snabbt de kommande drygt 40 dagarna tills jag äntligen befinner mig nere i Skåne hos Sofie och Lina!
Igår blev det bokat, betalt och klart! Fredagen den 6 mars flyger jag ner. Innan dess ska det faktiskt hinna ske lite annat också, främst är väll kanske en hel vecka i Idre med familjen. Intresset för att frysa både händer, fötter och kinder av mig i backarna har börjat svalna, men trots de ser jag fram emot en mysig vecka i fjällvärlden som ju faktiskt även har mycket annat att erbjuda. Skotersafari eller ridtur kanske är något, lunch med Sara i backen om inte annat!

Denna veckan är första veckan på sista terminen skola på 12 år, alltså; Om endast några månader tar jag studenten! Mössorna är nu beställda, det börjar bli mer och mer verkligen. Snart är det vi som står och viftar med mössorna och glatt får skrika: "Somliga har ett år kvar, somliga har ett år kvar!" Men jag måste vara ärlig att det var ett hugg i hjärtat när jag idag fick höra att det är 86 (?) skoldagar kvar, det är vädligt mycket rädsla och separationsångest som blandas med den lyckan och lättnaden. Men främst är det nog lättnaden, en känsla av frihet, som ständigt finns där nu när man ser mållinjen som förut alltid varit allt för långt borta.

Så våren kommer bjuda på mycket, detta och med all säkerhet mycket mer!

Gårdagen var en dag att minnas för all framtid. Långt över allt jag kunnat hoppas på och roligare än jag haft på länge.

Jag tog mig hem till Sara för att tillsammans kunna göra oss i ordning och ordna med maten. Men när jag dyker upp är det mesta med maten ordnat och pojkvännen hennes fixar det sista. Så vi får gott om tid på oss att sminka, klä på oss, välja smycken, måla naglar och fixa håret. Vännerna börjar droppa in och vi äter middag, pratar, skrattar, minns och börjar bli taggade inför kvällen. Klockan springer ifrån oss och en timme försenade rör vi oss i samlad trupp in mot stan för att möta upp fler nära och kära. Ett riktigt kärt återseende var Sofia, som dagen till ära trotsat tröttheten och efter att ha varit vaken över ett dygn, nyligen hemkommen från värmen, ändå möter upp oss. Snart var alla samlade och för första gången någonsin kunde vi alla tillsammans fira. Igår var det Sara  vi firade, men lite lite lite oss också, äntligen alla samlade. Kvällen fortsatta och med tiden blev den bara bättre och bättre och man ska ju sluta när man är på topp!

Grattis Sara, Tack alla! Jag vågar nog hålla med Sara om att endast 11 dagar in på det nya året så kan det vara så att vi upplevt årets utekväll, om inte annat så inledde vi det här året riktigt riktigt bra.

Det här blir vårat fjärde år tillsammans. Du och jag blev VI snabbare än andra någonsin kommer förstå. VI kommer alltid, forever, att finnas där för varandra. Tillsammans har vi gått igenom så mycket, så mycket som jag inte skulle ha klarat lika bra om du inte fanns där och tog emot mig när jag föll, som torkade mina tårar och sen fick mig att skratta. DIG är jag evigt tacksam

4 månader med dig, svårt att förstå.
Underbart att veta <3