Det var magiskt, jag trodde inte att jag skulle vara så nervös. Det var inte jag som skulle kunna säga fel, eller inte kunna min blivandes namn, jag skulle bara stå. Men innan kyrkportarna slogs upp så var min puls så hög att jag trodde klänningen skulle spricka i sömmarna och benen skakade så mycket att jag var tvungen att se om benen bar mig när jag tog ett steg. Märkligt nog så gjorde dom det, det gick bättre än jag trodde, men sanningen är att det var när kyrkportarna slogs upp och jag såg allas blickar som det blev jobbigt på riktigt. Blickarna från gästerna på min mamma, mot mig och Amanda, men främst Magnus blick när han såg min mamma. Då insåg jag att vi verkligen var där, det hände NU, det som man planerat i drygt ett halvår och det var magiskt. Märkligt nog gick allt så fort, trodde det skulle kännas som om man stod där i flera timmar. Men jag ville stå kvar, jag ville inte gå ut. Jag ville stå där och andas in den rena, starka lyckan och glädjen. Men snart hade dom sagt ja, eller som Magnus sa; Japp och vi gick ut ur kyrkan, ut i regnet och ris kastaded, foton togs och många kramar delades ut. Resten av kvällen bjöd på god mat, fina tal, sånger och senare spelade bandet och folk dansade. Det finns dom som inte ser anledningen till att gifta sig, men jag tycker Magnus sa det så bra själv (Inte ordagrant, men i stil med): " Att kunna säga att hon är min fru, att vi inför våra närmaste lovat att vi ska göra allt för att hjälpa och stötta varandra, att vi ska dela våra liv tillsammans, det är en speciell känsla. Nu är jag gift, jag är någons man, och jag har en fru. Wow. "

Grattis min älskade mamma, du är värd detta och jag är så lycklig för din skull<3

Äntligen var Lina här och hälsade på, det blev inte så länge. Men när det gäller henne så är all tid i världen alldeles för kort. Vi har tagit det lugnt men ändå hunnit med väldigt mycket, det har blivit både en hel del båtåkande, solande, lite bad, golf och många härliga skratt,foton och samtal. Jag minns de första gångerna vi träffades och det kändes som om man kunde bara vara sig själv och slappna av med varandra på en gång, och hur jobbigt det var att säga hejdå. Men nu är det om möjligt ännu lättare att bara ta vid där man slutade när man sågs sist, efter 10 minuter känns det som om man ses flera dagar i veckan och att säga hejdå är inte heller lika jobbigt längre, varför vet jag inte riktigt, men det är skönt det med. Får hoppas att det gäller allt och alla, för generellt är jag helt urusel på att säga hejdå.

Denna vecka är en vecka där många viktiga saker händer, både stort men även mycket mindre och personligare viktiga händelser. Bröllopet som snart är här är väll det största, och ännu är jag inte klar med allt som måste fixas. Men den värsta paniken har lagt sig och jag känner ett efterkängtat lugn vad gäller den biten.

Sofie, jag drömmde om vårat dubbelbröllop inatt. Det var inte riktigt som vi hade planerat det, och det var helt galet, men vårat dubbelbröllop var det i alla fall! Om du ändå bodde närmare, avstånd gör allt så mycket svårare, men inget är tillräckligt svårt för oss.

Tell me, what am I to do?

Helgen som passerade spenderades med fint besök, Sofie var här och jag hade gärna sett att hon stannade några dagar till. Hon var inte här speciellt länge, men ändå så har vi hunnit med mycket. Det kanske inte är mycket för världen, men jag har fått ordning på många trassliga tankar och jag har fått ny energi som jag kan leva länge på.

Under veckan så har delar av släkten bott här och hjälpt till att få ordning på uppfarten. En kväll, i väntan på middag så sätter sig farmor brevid mig i soffan och pratar på ett sätt som vi aldrig pratat förut. Vi pratade om hur annorlunda allt är nu jämfört med för 5 eller 10 år sedan, och hur annorlunda det är jämfört med hur man då trodde att det skulle se ut nu. Vi pratade om allt från lycka och gjädje till ändlös sorg och saknad. Vi pratade om kärlek och hur kärlek snabbt kan ändra form. Vi mindes tillsammans hur alla högtider firades när man var mindre, med hela släkten samlad. Det var traditioner, det var tryggt och säkert. Omgiven av de som stod en närmast, och i en ålder där problem inte kunde vara så stora så var man oförstörbar. Idag ses vi sällan alla, folk har flyttat hemifrån, man jobbar och har annat planerat. Idag är det inte samma människor jag omger mig med, inte i samma konstelationer i alla fall och plötlsigt inser jag hur sårbart det är. Traditionerna lever endast kvar i mina minnen och högtider är inte lika uppskattade och påminner endast om hur annorlunda det är nu. Där satt jag och ville bara vara liten igen, krypa upp i farmors knä och höra hur farbröderna, farfar och pappa bastar i källaren medan mat lagas i köket och kusinerna leker kurragömma. Jag blundade och för ett ögonblick var jag tillbaka, för ett ögonblick var jag oförstörbar

Ikväll tände jag alla ljus i rummet, kokade ännu en kopp te och tiden var inne för att våga. Ikväll vågade jag lyssna, känna, minnas, tänka och hoppas. Det var fint, det var vackert och precis vad jag behövde. Tack <3

Idag är jag ledig från jobb, men just idag hade jag verkligen behövt jobbat, inte ha tid att tänka på annat. Men som räddaren i nöden så får jag ett spontant samtal som leder till att jag får fint besök i form av de gulligaste barnen jag känner, barn som inte gör mycket annat än att sprida lycka omkring sig. Dom kommer med pappa deras och de har köpt  med sig lunch och fika. Dom åkte nyss så nu ligger jag ute vid poolen, solar, läser en bok och lyssnar på musik. Tänker på att om vecka så är Sofie här, saknad och efterlängtad! Tänkte planera lite för vad vi ska göra, men det härliga med att vara med henne är att man inte måste ha så mycket för sig. Vi kan bara vara, prata och dagarna rinner fort nog iväg utan ett fullspäckat schema. När solens varma strålar svalnar så ska jag ta mig iväg för att handla lite kvällsmat, tänka lyxa till det lite för mig själv med god avvocado-feta röra på ett gott lantbröd och sen självklart lite frukt till efterrätt. Hade du funnits lite närmare så hade du varit varmt välkommen!

Idag, äntligen, fick vi vårat efterlängtade sommarlov. Ett sommarlov som sakta men säkert börjar fyllas med planer, många hänger fortfarande i luften men på ett eller annat sätt så måste vi se till att dom blir av. Just nu är högsta prio att hitta en resa, till värmen, med nära och kära vänner. Det skulle bli våran första resa tillsammans alla tre, men för mig och Sofie så blir det faktiskt den tredje!

Igår så fick jag ett ryck, halv 11 på kvällen och jag packade upp 5 av 9 flyttkartonger. Jävla massa skit har lyckats komma med, så en hel säck kastades. Jag som tyckte jag rensade ur halva rummet under packningen..

Jag börjar känna mig hemma, på riktigt. Framförallt i mitt rum, där trivs jag lite extra och med alla ljus så blir det riktigt mysigt även om det inte på långa vägar är klart än. Här vill jag stanna.

Det är inte lätt, inte någonstans.

Jag önskar att det vore annorlunda, som så många gånger förut.

Nu, när det känns så oerhört långt borta saknar jag din röst mer än någonsin, den ger mig trygghet. 

Låt mig veta.

Släpp mig inte.

Inte helt.

Det är en låt som länge förföljt mig, en väldigt bra låt som framförallt betyder väldigt mycket för mig. När jag hörde den sist, i onsdags, så var det mest skrattretande eftersom jag ju gick tillsammans med den personen som låten så väldigt tydligt kopplas samman med, men inte ens då så var det direkt jobbigt. Den fick mig inte att tänka alla tankar som förut slog mig så fort jag hörde de första tonerna. Men så sitter jag här för att, äntligen, skriva lite igen även om det inte är om något speciellt egentligen. Och just när jag ska skriva så kommer den jävla låten. Nu när jag sitter här, ensam i mitt rum, då plötsligt så blev det lite jobbigare. Allt det som jag inte orkat tänka på, de tankar som jag inte tyckt ens vara värda att tänka, dom kom ifatt mig. Den får mig att minnas, den får mig att komma in i de tankebanor som jag kämpat för att ta mig ur och faktiskt lyckats ta mig ur. Men det är så ofattbart lätt att falla tillbaka.

 Men som sagt, det var inte det jag skulle skriva om. Jag hade tänkt skriva om hela helgen, den som kändes som att den började redan i torsdags kväll när jag lyckades göra en "lite småklantig" sak. När jag senare pratade i telefon den kvällen så sa jag att jag önskade att den här helgen skulle vara över, det var för mycket som var klyddigt och oklart, jag vill inte ha det så. Nu är helgen i princip över, och det är inget av det som jag ville skulle bli klarare som blivit klarare. Helgen blev inte alls som jag kunnat tänka mig att den skulle bli, men den har blivit supermysig och mycket tryggare och lugnare än väntat. I fredags tog jag en jättemysig fika med Amanda, det var mysigt även om det precis bredvid oss på gatan så körde förbi massa "raggarbilar" den ena töntigare än den andra. I lördags så jobbade jag på cafét för första gången i år, det var en hel del att göra då marathon pågick precis på gatan bakom oss. Under hela passet fick jag höra vilka som kom förbispringande och hur det hade gått för dom i fjolårets lopp. Efter jobbet mötte jag upp Sara som satt på långholmen med sina vänner, det var Skrattstock och grymt mycket folk var där. Sen skulle jag möta upp Amanda för att äta och se vad kvällen skulle bjuda på. Sofia anslöt och vi bestämde oss tillslut för att gå tillbaka till långholmen där vi faktiskt fick riktigt bra platser och det var bästa kvällen på länge, så mysigt. Nästa år blir det en heldag!

Idag fyller Daniel år, så vi har grillat och ätit tårta. Grattis söta du! Har försökt få lite psykologi gjord också, men jag klarar inte av att fokusera på det så det har inte blivit allt för mycket gjort. Jag saknar och hade verkligen behövt träffa och prata med Sofie mera än vad man kan göra i telefon, få lite ordning på alla tankar och beslut som de känns som att jag måste ta. Känns som om jag står vid ett stort vägkors, där jag måste välja väg. Men jag vet bara inte hur, eller vart någon av vägarna leder. Om jag bara kunde få något tecken, som ledde mig rätt.