Är i Köping, hemma hos Farmor och Farfar, i huset där många av mina barndomsminnen utspelar sig, i staden jag alltid kommer känna mig trygg och hemma i. Men denna gången är det annorlunda, det ligger en oro i luften som jag önskar jag kunde blåsa iväg. Ta ett djupt andetag, blunda och blåsa ut all luft, önska mig något, på samma sätt som när man blåst ut alla ljus på födelsedagstårtan. Det är oundvikligt, det är så påtagligt.

När jag följer med farmor och handlar blir vi stoppade flera gånger av vänliga tanter, dom säger något på finska, nickar lite lätt med huvudet, skakar det lite, farmor tackar. Utan att förstå vad dom säger bokstavligen så vet jag vad som sagts. Jag står brevid och bara ler, förstående. Farmor tittar på mig och ler, varje gång som någon av tanterna gått. Jag vet att hon menar väl, men hennes blanka ögon talar sitt tydliga språk. Mina ögon blir lika blanka. Vi förstår varandra, och går mot kassorna.

Jag önskar jag kunde göra mer, finnas här, åka med henne och handla, se till att hon får komma ut lite. Inte behöva lämna.

Tid har förlöpt, dagar har gått.. sedan jag skrev sist. Vad hände?

Mycket har hunnits med, mycket går nog inte ens att beskriva. Men jag gör ett försök.

Studenten, en dag av ren och skär lycka, den 4 juni 2009.

Ofattbart och helt underbart.

Säg mig, hur länge hade man inte väntat, men ändå aldrig kunnat ana att man skulle känna precis så som man gjorde när man sitter i ljushallen och äter studentlunch och alla 3:or sjunger i kör.

Eller när klassen trängs genom ett av fönstrena i de klassrum som vi spenderat så många lektionstimmar i. En snabb glimt av nära och kära nedanför och mina ögon fylldes av tårar. Sofie, hela vägen från skåne. Moster och kusin. Mamma, pappa och syster. Magnus och killarna. Åke och Claes. Juha och Tessan. Dom var där, alla, för mig.

Vem anade att jag skulle känna som jag gjorde när dörrarna öppnas och vi väller ut genom portarna för att hoppa och skrika, skratta och gråta i varandras famnar en sista gång. När man sedan sprang ut för att möta upp alla de som stått i det kalla junivädret och väntat. Iklädda byxor, tröjor, halsdukar och jackor tog dom emot mig med blommor, gosedjur och bubblande dryck. Det kalla vädret berörde mig inte, märkte det knappt.

Ett snabbt klädbyte senare stog man uppe på flaket, vinkade, visslade, sjung, skrattade, hoppade och drack en aning. Någon timme senare var jag upphämtad av pappa, för att ta mig till Sussie för en dusch och ombyte. Väl hemma efter en heldag, men lika mycket kvar att möta, överöstes jag med kärlek igen. Att komma in i ett fullsatt vardagsrum, se alla människor, känna glädjen. Det är obeskrivligt.

Min älskade mamma, pappa, syster och Åke höll alla otrolig vackra och berörande tal. Det trodde jag aldrig, de förväntade jag mig inte. Jag kände mig som en prinsessa! Presenterna som jag fick, tack <3

Sofie stannade några dagar och vi hann med en RITKIG bakis-dag och en dag på Smaka på Stockholm och en heldag med shopping. Det behövdes, hennes närvaro. <3

Det har varit midsommar, grillkvällar, pooldagar, middagar i stan, några glas vin med en vän, fikor (en fika, flera fikor), massor av jobb, picknick-mys med mamma, bio, hysteriskt packande inför systers USA-resa, filmkvällar, uppdateringar. Det kommer Gotland, Skåne, Mer av det mesta ovanstående, Bali, mera jobb och resten av mitt liv...

Säg mig, vem vet vad som händer?

Säg mig, vad spelar det för roll?

Oooh det är så nära nu, så nära så nära. Så nära till så mycket!

Jag längtar, hela min kropp längtar och jag vill bara springa framåt, vara där redan nu. Samtidigt är det något som drar mig tillbaka, ner, som får mig att inse hur mycket jag kommer att sakna. Men jag sliter mig loss, den dagen kommer jag vara helt fri, från allt. Det kommer vara underbart, det bara ska vara det.

Studenten närmar sig, det är helt okej att börja räkna timmar nu till och med. Idag har tjejorna varit här, solat, målat lakan, ätit lunch och skulle ha badat men det får blir lite senare;)

Det har varit helt underbart varmt, gick inte att hitta ett enda moln på den helt knallblå himmelen. Nej, det gick inte ens om man letade...

Därför får jag en klump i magen, får svårt att somna när alla väderleksrapporter lovar 5-8 grader, regn och kraftiga vindar tills på torsdag. Torsdag av alla dagar, min stora dag. VÅR STORA DAG!

Så, nu har jag fått utlopp för all den ilskan, orättivsan och frustrationen och ska därmed släppa det. Annars kommer det förstöra ännu mer.

Jag får helt enkelt se det från den rätta sidan. Jag har sett fram emot denna dagen hur länge som helst, den kommer att infinna sig oavsett väder, och jag kommer oavsett väder att vara helt galet lycklig!

Svårt att förklara. Omöjligt snarare, för det går inte för andra att förstå. Jag förstår inte alltid själv, de gånger jag tror jag förstår resulterar allt som oftast i att jag ignorerar. Du, som känner mig, vet att jag gillar att planera. Jag har fått det från någon också, utan tvekan, du vet säkert det också. Men när den personen tappar greppet, då står jag där.

Inser att jag inte alls står på egna ben och brytit mig loss så som jag andra gånger hävdar. Då står jag där, vill inget heldre än att rulla ihop mig till en liten boll, lägga huvudet i hennes knä och känna hennes lugnande pillande i mitt hår till orden: "Det löser sig, allt blir bra, jag fixar".

Det var längesen nu.

Ibland gör man rätt, ibland gör man fel. Igår en av alla gånger jag gjort fel.

Då står jag där, önskar att orden aldrig fått komma över mina läppar. Önskar att jag kunnat hålla tillbaka, omformulera, som så många gånger förr. Men ibland bubblar det över, och jag kan inget göra. Precis som nu?

Förlåt. Jag älskar dig.

Jag har haft en helt underbar helg hittills, verkligen supermysig.

Det var myskväll med mamma, det var sista fixet med studentklänningen, det var ett glas vin hos grannarna, det var stan, lunch med mamma och syster, långpromenad i solen, springrunda längsmed vattnet, grillning och sommarkänslor. Glädje.

Men jag har en känsla som smyger sig lite då och då, en känsla jag inte blir av med, en känsla av att något inte stämmer. Vad? Ingen aning. Och det stör mig ännu mer. Mest.

Sjunde maj. Idag slog mitt hjärta ett extra slag. Det kommer det att göra om exakt ett år, och exakt ett år efter det också.

Ikväll åt jag middag med mamma och pappa, ja bara jag och båda dom. Det var inte konstigt på ett dåligt sätt, verkligen inte. Det konstiga kändes bra, jag kände mig trygg och jag skrattade högt. Nu har viss oklarheter blivit tydigare, nu känns studenten närmare än på länge, nu är ni snart här!

På väg hem pratade jag i telefon, och tillsammans skrattade vi på riktigt på första gången på länge kändes det som. Jag gillade det, jag hoppas vi hittat en nivå som vi båda kan hantera, jag tror att vi har insett ett och annat.

Jag som låtit mina rötter växa sig fast. Ska dom dras upp igen?